Följ bloggen!
Long Lost Brother - Kapitel 2
Jag har en känsla av att det här kommer gå åt helvete, jag kommer sitta här inne, ensam medan Liam är med de andra. Jag kommer vilja sticka härifrån innan jag ens hunnit bosätta mig.
Jag vaknar och känner en rysning genom hela kroppen. Det är kallt i rummet, riktigt kallt. Jag sträcker mig efter min mobil och blir förvånad över att klockan är 02:38. Med en suck går jag upp ur sängen och tar på mig en tjocktröja och går ut ur rummet. Jag släpar mig ner för trappan och ut ur huset för att få lite frisk luft. Det är varmare ute än vad det är inne så jag sätter mig på backen och lutar mig mot husväggen. Jag plockar upp min mobil och sätter i hörlurarna i öronen. Justin Bieber spelas på högsta volym och jag sluter mina ögon.
ALVA'S PERSPEKTIV
Jag går ut ur huset för att ta in frisk luft efter att ha legat i världens mest kvava rum tillsammans med min vän Nathan. Solen är påväg upp och det är en härlig morgon, tillräckligt varm för att kunna gå ut i t-shirt. Jag hoppar till när jag ser någon som sitter på vänster sida av dörren, en tjej med rätt så långt, brunt hår. Hennes ögon är slutna och jag hör hur hon lyssnar på musik, men kan inte säga vilken artist. Jag lägger min hand på hennes axel och hon hoppar till. Hon kollar upp på mig med stora ögon, de tindrar vackert i solljuset och jag ser hur de har en mörkblå färg. Hon ställer sig upp och tar ur hörlurarna och stänger av musiken.
"Alva" säger jag och sträcker fram handen.
"Lovisa" säger hon och tar emot min hand men hennes ansiktsuttryck ändras inte. Hon verkar obekväm och verkar inte alls trivas i sällskapet som finns här.
"Have you been here all night?" frågar jag blygt och hon nickar långsamt.
"I guess, it's really cold in our room" svarar hon med fortfarande ett intet sägande ansiktsuttryck.
"Who are your living with?" frågar jag nyfiket i och med att hon är ny och kvinnorna på det här stället sätter oss gärna tillsammans med killar.
"Liam" säger hon tyst och kollar ner i marken.
"Liam? Oh my god, you're so lucky. He is a wonderful person, and a really beautiful human being" utbrister jag och ler.
"Yeah, he is pretty nice. I don't know him but I guess it takes time" hon ger ifrån sig ett snett leende och kollar upp från marken. Det blir en tystnad, allt som hörs är fåglarnas kvitter och vinden som lugnt fångar träden. Ut ur dörren kommer Liam och Nathan med ett leende på läpparna.
"Hello" säger Liam och kramar om mig. Jag känner hur mina kinder börjar hetta till, att jag alltid ska rodna när jag är med honom. Han går ifrån mig och går sedan till Lovisa som står och pillar med sin mobil för att slippa se vad som pågår. Även om de precis har träffats lägger Liam sin arm runt Lovisa's axlar och leder in henne i en kram.
"What's up?" säger Nathan plötsligt och jag vänder mig halvt om och kollar honom i ögonen. Hans gröna ögon lyser vackert i solen och hans leende får mig att vilja slänga mig i hans armar, men for god sake, we're friends.
"Not much, just met Lovisa here." säger jag och ler. Han nickar och ler tillbaka.
"What do you think about a walk down the beach?" frågar Liam och låter blicken gå från person till person.
"Sounds great" säger jag och kollar på Lovisa som nickar.
Vi går längs en lång grusväg med solen i ryggen, på kanten på grusvägen står det träd och då och då kommer det en parkbänk. Det är ett mysigt ställe även om man inte kan tro det om man kollar på huset vi bor i, det ligger fint men det är en mardröm att ens tänka på att gå in där.
"Why are you here?" frågar Nathan och kollar på Lovisa som genast vänder sitt huvud mot honom. Jag ser rädslan i hennes ögon och hon tvekar någon sekund men vänder tillbaka huvudet.
"My parents and brother are gone" säger hon och stirrar rakt fram.
LOVISA'S PERSPEKTIV
Nu kom frågan som jag hoppades på att slippa svara på, men antar att jag inte kan gömma mig ifrån det och det är lika bra att bara säga sanningen, ingen vinner på att ljuga.
"My parents and brother are gone" säger jag och stirrar rakt fram, i tomma intet.
"I'm so sorry" säger Nathan och går upp bredvid mig. Han leder in mig i en kram och alla stannar. Jag gör allt för att inte gråta, jag vill inte visa mig svag. Jag klarar det här, jag har tagit mig igenom det här förr, varför skulle jag inte kunna göra det igen. Hans varma kropp trycks mot min och jag känner mig genast mycket lugnare, men tårarna tränger sig fram. En efter en rinner de ner för mina kinder och jag känner mig svagare än vad jag har gjort på länge. Liam och Alva kommer och ger en gruppkram, allt som jag behöver just nu. Vi går ifrån varandra och jag ger ifrån mig ett litet leende, det första på väldigt länge. Det känns som att det var flera veckor sedan Harry försvann från livet men det har bara gått två dagar, två dagar av saknad och smärta. Jag har varit med Liam i en dag men det känns som att vi har varit vänner förr, jag vet inte vad det beror på men någonting känns bekant.
Vi börjar gå tillbaka till huset under tystnad och väl inne möts vi av en kvav luft, det är precis som att gå in i en vägg. Jag får huvudvärk och känner mig svimfärdig, Liam ser detta och lägger en arm runt mina axlar för att hålla mig på mina ben. Liam leder mig till en soffa och jag slår mig ner.
"Do you want something to eat? drink?" frågar han vänligt och kollar ner på mig.
"Yeah, some tea would be great. Thank you" svarar jag och drar upp fötterna i soffan och sätter mig bekvämt. Alva och Nathan har gått upp till sitt rum, and god know what they're doing. De är vänner antar jag och har varit ett bra tag. Kan tänka mig att de träffades här på hemmet, varför de är här har jag ingen aning om men känns dumt att fråga.
"Here you go" säger Liam och kommer med en kopp te. Jag tar emot den med ett litet leende på mina läppar. Han sätter sig bredvid mig och jag överväger att fråga Liam om varför han är här, men känns fortfarande dumt att fråga. Jag tar en klunk av teet och kollar sedan upp på Liam.
"Sorry for asking, but why are you here?" säger jag tyst.
"My parents couldn't take care of me, I got here when I was 12 and now I'm 20 and I've no idea why I'm still here."
"Well, I hope you stay" ler jag och han ler tillbaka.
"Who was your brother?" frågar Liam efter en stunds tystnad. Jag överväger om jag ska visa honom vår familjebok men bestämmer mig för att göra det och ställer mig upp.
"Come here" säger jag och går upp till vårt rum.
Jag rotar i min väska och hittar boken längst ner, sätter mig i sängen bredvid Liam och öppnar boken och bläddrar snabbt förbi sidorna med mina föräldrar.
"Here you've got me and my brother" säger jag och lyfter upp boken mot honom. Under tiden åker ett kort ut på en kille i 10års åldern, svart hår och vackra, bruna ögon. Jag granskar killen på bilden men kan inte känna igen honom, har aldrig sett honom innan.
Sorry för min engelska, jag orkar inte rätta den just nu då jag sitter i skolan. Hoppas att ni klarar er ändå.
Jag tror att det här kan bli bra, någon gång. Ska försöka att inte gå för snabbt fram utan ta med så mycket beskrivning jag bara kan för att inte skriva sådär 10 kapitel, satsar på iallafall 20, sen får vi se vad som händer! ((:
hoppas dessutom på lite kommentarer, älskar kommentarer!
ALVA'S PERSPEKTIV
Jag går ut ur huset för att ta in frisk luft efter att ha legat i världens mest kvava rum tillsammans med min vän Nathan. Solen är påväg upp och det är en härlig morgon, tillräckligt varm för att kunna gå ut i t-shirt. Jag hoppar till när jag ser någon som sitter på vänster sida av dörren, en tjej med rätt så långt, brunt hår. Hennes ögon är slutna och jag hör hur hon lyssnar på musik, men kan inte säga vilken artist. Jag lägger min hand på hennes axel och hon hoppar till. Hon kollar upp på mig med stora ögon, de tindrar vackert i solljuset och jag ser hur de har en mörkblå färg. Hon ställer sig upp och tar ur hörlurarna och stänger av musiken.
"Alva" säger jag och sträcker fram handen.
"Lovisa" säger hon och tar emot min hand men hennes ansiktsuttryck ändras inte. Hon verkar obekväm och verkar inte alls trivas i sällskapet som finns här.
"Have you been here all night?" frågar jag blygt och hon nickar långsamt.
"I guess, it's really cold in our room" svarar hon med fortfarande ett intet sägande ansiktsuttryck.
"Who are your living with?" frågar jag nyfiket i och med att hon är ny och kvinnorna på det här stället sätter oss gärna tillsammans med killar.
"Liam" säger hon tyst och kollar ner i marken.
"Liam? Oh my god, you're so lucky. He is a wonderful person, and a really beautiful human being" utbrister jag och ler.
"Yeah, he is pretty nice. I don't know him but I guess it takes time" hon ger ifrån sig ett snett leende och kollar upp från marken. Det blir en tystnad, allt som hörs är fåglarnas kvitter och vinden som lugnt fångar träden. Ut ur dörren kommer Liam och Nathan med ett leende på läpparna.
"Hello" säger Liam och kramar om mig. Jag känner hur mina kinder börjar hetta till, att jag alltid ska rodna när jag är med honom. Han går ifrån mig och går sedan till Lovisa som står och pillar med sin mobil för att slippa se vad som pågår. Även om de precis har träffats lägger Liam sin arm runt Lovisa's axlar och leder in henne i en kram.
"What's up?" säger Nathan plötsligt och jag vänder mig halvt om och kollar honom i ögonen. Hans gröna ögon lyser vackert i solen och hans leende får mig att vilja slänga mig i hans armar, men for god sake, we're friends.
"Not much, just met Lovisa here." säger jag och ler. Han nickar och ler tillbaka.
"What do you think about a walk down the beach?" frågar Liam och låter blicken gå från person till person.
"Sounds great" säger jag och kollar på Lovisa som nickar.
Vi går längs en lång grusväg med solen i ryggen, på kanten på grusvägen står det träd och då och då kommer det en parkbänk. Det är ett mysigt ställe även om man inte kan tro det om man kollar på huset vi bor i, det ligger fint men det är en mardröm att ens tänka på att gå in där.
"Why are you here?" frågar Nathan och kollar på Lovisa som genast vänder sitt huvud mot honom. Jag ser rädslan i hennes ögon och hon tvekar någon sekund men vänder tillbaka huvudet.
"My parents and brother are gone" säger hon och stirrar rakt fram.
LOVISA'S PERSPEKTIV
Nu kom frågan som jag hoppades på att slippa svara på, men antar att jag inte kan gömma mig ifrån det och det är lika bra att bara säga sanningen, ingen vinner på att ljuga.
"My parents and brother are gone" säger jag och stirrar rakt fram, i tomma intet.
"I'm so sorry" säger Nathan och går upp bredvid mig. Han leder in mig i en kram och alla stannar. Jag gör allt för att inte gråta, jag vill inte visa mig svag. Jag klarar det här, jag har tagit mig igenom det här förr, varför skulle jag inte kunna göra det igen. Hans varma kropp trycks mot min och jag känner mig genast mycket lugnare, men tårarna tränger sig fram. En efter en rinner de ner för mina kinder och jag känner mig svagare än vad jag har gjort på länge. Liam och Alva kommer och ger en gruppkram, allt som jag behöver just nu. Vi går ifrån varandra och jag ger ifrån mig ett litet leende, det första på väldigt länge. Det känns som att det var flera veckor sedan Harry försvann från livet men det har bara gått två dagar, två dagar av saknad och smärta. Jag har varit med Liam i en dag men det känns som att vi har varit vänner förr, jag vet inte vad det beror på men någonting känns bekant.
Vi börjar gå tillbaka till huset under tystnad och väl inne möts vi av en kvav luft, det är precis som att gå in i en vägg. Jag får huvudvärk och känner mig svimfärdig, Liam ser detta och lägger en arm runt mina axlar för att hålla mig på mina ben. Liam leder mig till en soffa och jag slår mig ner.
"Do you want something to eat? drink?" frågar han vänligt och kollar ner på mig.
"Yeah, some tea would be great. Thank you" svarar jag och drar upp fötterna i soffan och sätter mig bekvämt. Alva och Nathan har gått upp till sitt rum, and god know what they're doing. De är vänner antar jag och har varit ett bra tag. Kan tänka mig att de träffades här på hemmet, varför de är här har jag ingen aning om men känns dumt att fråga.
"Here you go" säger Liam och kommer med en kopp te. Jag tar emot den med ett litet leende på mina läppar. Han sätter sig bredvid mig och jag överväger att fråga Liam om varför han är här, men känns fortfarande dumt att fråga. Jag tar en klunk av teet och kollar sedan upp på Liam.
"Sorry for asking, but why are you here?" säger jag tyst.
"My parents couldn't take care of me, I got here when I was 12 and now I'm 20 and I've no idea why I'm still here."
"Well, I hope you stay" ler jag och han ler tillbaka.
"Who was your brother?" frågar Liam efter en stunds tystnad. Jag överväger om jag ska visa honom vår familjebok men bestämmer mig för att göra det och ställer mig upp.
"Come here" säger jag och går upp till vårt rum.
Jag rotar i min väska och hittar boken längst ner, sätter mig i sängen bredvid Liam och öppnar boken och bläddrar snabbt förbi sidorna med mina föräldrar.
"Here you've got me and my brother" säger jag och lyfter upp boken mot honom. Under tiden åker ett kort ut på en kille i 10års åldern, svart hår och vackra, bruna ögon. Jag granskar killen på bilden men kan inte känna igen honom, har aldrig sett honom innan.
Sorry för min engelska, jag orkar inte rätta den just nu då jag sitter i skolan. Hoppas att ni klarar er ändå.
Jag tror att det här kan bli bra, någon gång. Ska försöka att inte gå för snabbt fram utan ta med så mycket beskrivning jag bara kan för att inte skriva sådär 10 kapitel, satsar på iallafall 20, sen får vi se vad som händer! ((:
hoppas dessutom på lite kommentarer, älskar kommentarer!
Long Lost Brother - Kapitel 1
"I'll see you in heaven. I love you" viskar han väldigt svagt så det knappt hörs. Han hostar till och tar sitt sista andetag."
Rummet fylls av sköterskor som tar hand om det sista av Harry. En psykolog kommer in i rummet med papper i handen och ställer sig mitt emot mig som står i ett hörn med armarna i kors. Jag har inte fällt en tår sedan Harry tog sitt sista andetag, jag har helt enkelt inte förstått att han är borta.
"What's your name?" frågar killen i jeans och svart tröja.
"Lovisa" tränger jag fram med en hes röst, jag harklar mig och kollar upp på den långa killen.
"Well, Lovisa. I'm Lucas. Where's your parents?" frågar han samtidigt som han antecknar på sina papper.
"They're gone, just like Harry." säger jag kallt. Jag vänder mig mot sköterskorna som börjar rulla ut sängen. Utan att tänka börjar jag gå efter dem men blir snart stoppad av Lucas.
"Harry, Harreehy, Hazza, Harr..." ropar jag efter honom och tårarna börjar rinna. Jag gör allt för att dra mig ur Lucas' grepp men lyckas inte och vänder mig istället mot honom och tar ut min ilska på honom. "What have you done, why did you do this to me? To him? I hate you" orden slängs ut ur min mun och Lucas bara står där, stel och verkar inte bry sig. Bara det får mig att hata honom ännu mer. Tillslut lägger han sina armar runt mig och håller fast mig. Jag ger upp och sjunker ner till golvet.
"Come here" säger Lucas och sträcker ut sin hand. Jag tar emot den och drar upp mig. Han lägger sin arm runt mig för att hålla mig uppe men jag går kallt bredvid. Han leder oss in i ett tomt rum.
"You said your parents are gone, just like Harry" säger Lucas efter en stunds tystnad. Jag kollar på honom och nickar långsamt.
"I've got some papers from the doctors, and here it says they died when you were seven. Is it true?" han kollar upp från sina papper och jag känner klumpen i magen. Jag sväljer innan jag nickar till svars.
"And now you're?"
"19" säger jag tyst och kollar ner på mina händer som jag har lagt på bordet.
"Do you have someone you can live with?"
"No" säger jag snabbt och kollar upp igen.
"I don't really know what you should do. But I know what you can do. There's a home for people like you. I know you're over 18 and do better on your own, but maybe this is something to consider, just for a little while til you got somewhere to live" han lägger ner sin penna på sina papper och knyter händerna. "I think this is the best thing to do." säger han lugnt och tittar in i mina ögon.
"Maybe it is" svarar jag och nickar. Om jag kommer ångra mig eller inte är ett senare problem, jag vill bara komma ifrån sjukhuset och allt snack. Harry är borta, det är inget jag kan gömma mig ifrån.
TWO WEEKS LATER
"Welcome to House 143" säger en äldre kvinna som står vid dörröppningen. Jag slänger en tom blick på henne och går in. Jag möts av ett stort rum med kök, tv, soffor, datorer men inte en enda människa syns till.
"Here's the kitchen where we ..." jag har slutat lyssna på henne för längesen, allt jag vill är att slänga mig i en säng och glömma av den här dagen. Hon leder mig upp för en trappa och vi kommer upp till en korridor, full av dörrar. Vi går längs korridoren och på varje rum står det ett namn "Alva, Wilma, Nathan". Hon stannar utanför en dörr som det står "Liam" på. Hon sträcker sig fram för att knacka på dörren innan jag avbryter henne
"Wait. Am I gonna live with a stranger? A boy? Are you crazy?" hon bara rycker på axlarna och knackar på dörren. En kille i jeans och en vit t-shirt öppnar dörren.
"What?" suckar han och kollar på kvinnan bredvid mig.
"This is Lovisa, she's gonna live with you" hon ler fånigt och går därifrån. Jag slänger en elak blick mot henne och vänder mig sedan mot Liam som står kvar på samma ställe.
"Liam" säger han tyst och sträcker fram sin hand. Jag tar försiktigt emot den och lägger på ett snett leende. Han går bort från dörren och leder min in i hans rum. Smutsigt, stökigt, tråkigt, trångt och det finns bara en säng.
"There's only one bed?" säger jag tveksamt och stannar.
"Yeah, I don't know what that bitch want us. I hate her, everyone hates her. Come, we gotta go and ask what the fuck is the plan" han tar tag i min arm och jag vänds snabbt om och följer efter Liam som en liten docka. Vi springer snabbt ner för trappan och till köket där hon står tillsammans med två andra kvinnor och fixar kvällsmat.
"Why's Lovisa gonna live with me? There's only one bed" säger Liam med höjd röst och jag backar undan några steg.
"There's only one bed in every room" kvinnan hånler och lägger armarna i kors. "Take it or leave it" hon går tillbaka och fortsätter med maten. Liam vänder sig om och kollar på mig med en besviken blick och viskar "sorry". Jag följer efter honom upp till vårt rum och börjar undersöka rummet. Det finns dusch och toalett och en minimal tv som står framför sängen. Liam lägger sig i sängen och jag inser att sängen är större än vad jag trodde, men fortfarande tanken på att sova i samma säng som en främling är inte riktigt okej.
Efter att vi ätit vår kvällsmat går vi upp till rummet igen och jag börjar göra mig iordning för natten.
"I'm sleeping on the floor" säger jag och tar fram mitt täcke och kudde.
"Don't be stupid" fnissar han och vänder sig om i sängen. Jag lägger mig motvilligt bredvid honom och vänder ryggen mot honom.
Jag har en känsla av att det här kommer gå åt helvete, jag kommer sitta här inne, ensam medan Liam är med de andra. Jag kommer vilja sticka härifrån innan jag ens hunnit bosätta mig.
"What's your name?" frågar killen i jeans och svart tröja.
"Lovisa" tränger jag fram med en hes röst, jag harklar mig och kollar upp på den långa killen.
"Well, Lovisa. I'm Lucas. Where's your parents?" frågar han samtidigt som han antecknar på sina papper.
"They're gone, just like Harry." säger jag kallt. Jag vänder mig mot sköterskorna som börjar rulla ut sängen. Utan att tänka börjar jag gå efter dem men blir snart stoppad av Lucas.
"Harry, Harreehy, Hazza, Harr..." ropar jag efter honom och tårarna börjar rinna. Jag gör allt för att dra mig ur Lucas' grepp men lyckas inte och vänder mig istället mot honom och tar ut min ilska på honom. "What have you done, why did you do this to me? To him? I hate you" orden slängs ut ur min mun och Lucas bara står där, stel och verkar inte bry sig. Bara det får mig att hata honom ännu mer. Tillslut lägger han sina armar runt mig och håller fast mig. Jag ger upp och sjunker ner till golvet.
"Come here" säger Lucas och sträcker ut sin hand. Jag tar emot den och drar upp mig. Han lägger sin arm runt mig för att hålla mig uppe men jag går kallt bredvid. Han leder oss in i ett tomt rum.
"You said your parents are gone, just like Harry" säger Lucas efter en stunds tystnad. Jag kollar på honom och nickar långsamt.
"I've got some papers from the doctors, and here it says they died when you were seven. Is it true?" han kollar upp från sina papper och jag känner klumpen i magen. Jag sväljer innan jag nickar till svars.
"And now you're?"
"19" säger jag tyst och kollar ner på mina händer som jag har lagt på bordet.
"Do you have someone you can live with?"
"No" säger jag snabbt och kollar upp igen.
"I don't really know what you should do. But I know what you can do. There's a home for people like you. I know you're over 18 and do better on your own, but maybe this is something to consider, just for a little while til you got somewhere to live" han lägger ner sin penna på sina papper och knyter händerna. "I think this is the best thing to do." säger han lugnt och tittar in i mina ögon.
"Maybe it is" svarar jag och nickar. Om jag kommer ångra mig eller inte är ett senare problem, jag vill bara komma ifrån sjukhuset och allt snack. Harry är borta, det är inget jag kan gömma mig ifrån.
TWO WEEKS LATER
"Welcome to House 143" säger en äldre kvinna som står vid dörröppningen. Jag slänger en tom blick på henne och går in. Jag möts av ett stort rum med kök, tv, soffor, datorer men inte en enda människa syns till.
"Here's the kitchen where we ..." jag har slutat lyssna på henne för längesen, allt jag vill är att slänga mig i en säng och glömma av den här dagen. Hon leder mig upp för en trappa och vi kommer upp till en korridor, full av dörrar. Vi går längs korridoren och på varje rum står det ett namn "Alva, Wilma, Nathan". Hon stannar utanför en dörr som det står "Liam" på. Hon sträcker sig fram för att knacka på dörren innan jag avbryter henne
"Wait. Am I gonna live with a stranger? A boy? Are you crazy?" hon bara rycker på axlarna och knackar på dörren. En kille i jeans och en vit t-shirt öppnar dörren.
"What?" suckar han och kollar på kvinnan bredvid mig.
"This is Lovisa, she's gonna live with you" hon ler fånigt och går därifrån. Jag slänger en elak blick mot henne och vänder mig sedan mot Liam som står kvar på samma ställe.
"Liam" säger han tyst och sträcker fram sin hand. Jag tar försiktigt emot den och lägger på ett snett leende. Han går bort från dörren och leder min in i hans rum. Smutsigt, stökigt, tråkigt, trångt och det finns bara en säng.
"There's only one bed?" säger jag tveksamt och stannar.
"Yeah, I don't know what that bitch want us. I hate her, everyone hates her. Come, we gotta go and ask what the fuck is the plan" han tar tag i min arm och jag vänds snabbt om och följer efter Liam som en liten docka. Vi springer snabbt ner för trappan och till köket där hon står tillsammans med två andra kvinnor och fixar kvällsmat.
"Why's Lovisa gonna live with me? There's only one bed" säger Liam med höjd röst och jag backar undan några steg.
"There's only one bed in every room" kvinnan hånler och lägger armarna i kors. "Take it or leave it" hon går tillbaka och fortsätter med maten. Liam vänder sig om och kollar på mig med en besviken blick och viskar "sorry". Jag följer efter honom upp till vårt rum och börjar undersöka rummet. Det finns dusch och toalett och en minimal tv som står framför sängen. Liam lägger sig i sängen och jag inser att sängen är större än vad jag trodde, men fortfarande tanken på att sova i samma säng som en främling är inte riktigt okej.
Efter att vi ätit vår kvällsmat går vi upp till rummet igen och jag börjar göra mig iordning för natten.
"I'm sleeping on the floor" säger jag och tar fram mitt täcke och kudde.
"Don't be stupid" fnissar han och vänder sig om i sängen. Jag lägger mig motvilligt bredvid honom och vänder ryggen mot honom.
Jag har en känsla av att det här kommer gå åt helvete, jag kommer sitta här inne, ensam medan Liam är med de andra. Jag kommer vilja sticka härifrån innan jag ens hunnit bosätta mig.
Long Lost Brother - Prolog
"I can't believe he's leaving me, can't believe I'm losing you" viskar jag för mig själv med händerna för mitt ansikte. Mina tårar rinner som aldrig förr och rädslan över att bli ensam tar över min kropp. Jag drar efter andan och tar bort händerna, det springer sköterskor, läkare, patienter och anhöriga fram och tillbaka och det finns inte en tyst minut någon stans. Min bror ligger i ett av rummen och kämpar det allra sista mot cancern. Vi har gått igenom allt tillsammans, speciellt det senaste året. Jag har funnits där vid hans sida varje minut av varje dag, aldrig att jag skulle kunna förlåta mig själv om jag lämnade honom ensam. Han ska inte behöva dö ensam, han ska ta sitt sista andetag då någon håller honom i handen.
Jag släpar mig bort till hans rum och öppnar dörren, i rummet står det en läkare och försöker få fram något ur Harry som måste anstränga sig för att få fram ord. Han vänder blicken mot mig och ger ifrån sig ett litet leende. Jag ler tillbaka och stänger dörren efter mig, läkaren vänder sig om och börjar prata med mig.
"Your brother is strong, really strong. But his chance is gone, he may take his last breath today" säger han lågt och lägger en hand på min axel. Jag kollar bort mot Harry som sitter och bläddrar i en bok, han ser vilsen ut, som om att han inte vet vad han ser.
"Where's your parents?" fortsätter läkaren och jag vänder blicken mot honom. Jag rycker på axlarna och går och sätter mig bredvid Harry i sängen.
Vi har inte sett våra föräldrar sen den 1 september 2001. De åkte iväg på jobb till New York och kom aldrig tillbaka. Allt vi fick i handen var en bok som de hade tagit med sig för att lägga till nya minnen. Vår egna familjebok, alla minnen fanns där, allt vi gjort tillsammans.
Jag har aldrig tagit mig tid att läsa hela boken då den är stor, från det att våra föräldrar blev tillsammans tills nu, då jag och Harry är 19år.
Läkaren går ut och jag lutar mig mot Harry's axel för att läsa i boken, vår familjebok, tillsammans med honom. Han lägger huvudet på mitt huvud och stänger boken för att öppna den från början. I tystnad går vi genom blad för blad, ett skratt kan höras från Harry då och då men det är svagt och ansträngt.
"I love you, and will always do. I don't want you to leave, I need you here." säger jag tillslut och torkar irriterat bort en tår som lyckats tränga sig genom. Han lyfter långsamt på huvudet och kollar på mig
"I love you too, I'll never leave you. I'll be with you, every day of every week." hans röst blir svagare och hans ögon tyngre. Jag känner tårarna rinna som en flod nerför mina kinder, böjer mig fram och ger honom en puss på kinden. Jag tar tag i hans hand och han lyfter skakigt upp den och lägger den mot sin kind, tillslut kollar han med sina tunga och livlösa ögon in i mina ögon.
"I'll see you in heaven. I love you" viskar han väldigt svagt så det knappt hörs. Han hostar till och tar sitt sista andetag.
Jag släpar mig bort till hans rum och öppnar dörren, i rummet står det en läkare och försöker få fram något ur Harry som måste anstränga sig för att få fram ord. Han vänder blicken mot mig och ger ifrån sig ett litet leende. Jag ler tillbaka och stänger dörren efter mig, läkaren vänder sig om och börjar prata med mig.
"Your brother is strong, really strong. But his chance is gone, he may take his last breath today" säger han lågt och lägger en hand på min axel. Jag kollar bort mot Harry som sitter och bläddrar i en bok, han ser vilsen ut, som om att han inte vet vad han ser.
"Where's your parents?" fortsätter läkaren och jag vänder blicken mot honom. Jag rycker på axlarna och går och sätter mig bredvid Harry i sängen.
Vi har inte sett våra föräldrar sen den 1 september 2001. De åkte iväg på jobb till New York och kom aldrig tillbaka. Allt vi fick i handen var en bok som de hade tagit med sig för att lägga till nya minnen. Vår egna familjebok, alla minnen fanns där, allt vi gjort tillsammans.
Jag har aldrig tagit mig tid att läsa hela boken då den är stor, från det att våra föräldrar blev tillsammans tills nu, då jag och Harry är 19år.
Läkaren går ut och jag lutar mig mot Harry's axel för att läsa i boken, vår familjebok, tillsammans med honom. Han lägger huvudet på mitt huvud och stänger boken för att öppna den från början. I tystnad går vi genom blad för blad, ett skratt kan höras från Harry då och då men det är svagt och ansträngt.
"I love you, and will always do. I don't want you to leave, I need you here." säger jag tillslut och torkar irriterat bort en tår som lyckats tränga sig genom. Han lyfter långsamt på huvudet och kollar på mig
"I love you too, I'll never leave you. I'll be with you, every day of every week." hans röst blir svagare och hans ögon tyngre. Jag känner tårarna rinna som en flod nerför mina kinder, böjer mig fram och ger honom en puss på kinden. Jag tar tag i hans hand och han lyfter skakigt upp den och lägger den mot sin kind, tillslut kollar han med sina tunga och livlösa ögon in i mina ögon.
"I'll see you in heaven. I love you" viskar han väldigt svagt så det knappt hörs. Han hostar till och tar sitt sista andetag.
