Jag har en känsla av att det här kommer gå åt helvete, jag kommer sitta här inne, ensam medan Liam är med de andra. Jag kommer vilja sticka härifrån innan jag ens hunnit bosätta mig.

---

Jag vaknar och känner en rysning genom hela kroppen. Det är kallt i rummet, riktigt kallt. Jag sträcker mig efter min mobil och blir förvånad över att klockan är 02:38. Med en suck går jag upp ur sängen och tar på mig en tjocktröja och går ut ur rummet. Jag släpar mig ner för trappan och ut ur huset för att få lite frisk luft. Det är varmare ute än vad det är inne så jag sätter mig på backen och lutar mig mot husväggen. Jag plockar upp min mobil och sätter i hörlurarna i öronen. Justin Bieber spelas på högsta volym och jag sluter mina ögon.

ALVA'S PERSPEKTIV
Jag går ut ur huset för att ta in frisk luft efter att ha legat i världens mest kvava rum tillsammans med min vän Nathan. Solen är påväg upp och det är en härlig morgon, tillräckligt varm för att kunna gå ut i t-shirt. Jag hoppar till när jag ser någon som sitter på vänster sida av dörren, en tjej med rätt så långt, brunt hår. Hennes ögon är slutna och jag hör hur hon lyssnar på musik, men kan inte säga vilken artist. Jag lägger min hand på hennes axel och hon hoppar till. Hon kollar upp på mig med stora ögon, de tindrar vackert i solljuset och jag ser hur de har en mörkblå färg. Hon ställer sig upp och tar ur hörlurarna och stänger av musiken.
"Alva" säger jag och sträcker fram handen.
"Lovisa" säger hon och tar emot min hand men hennes ansiktsuttryck ändras inte. Hon verkar obekväm och verkar inte alls trivas i sällskapet som finns här.
"Have you been here all night?" frågar jag blygt och hon nickar långsamt.
"I guess, it's really cold in our room" svarar hon med fortfarande ett intet sägande ansiktsuttryck.
"Who are your living with?" frågar jag nyfiket i och med att hon är ny och kvinnorna på det här stället sätter oss gärna tillsammans med killar.
"Liam" säger hon tyst och kollar ner i marken.
"Liam? Oh my god, you're so lucky. He is a wonderful person, and a really beautiful human being" utbrister jag och ler.
"Yeah, he is pretty nice. I don't know him but I guess it takes time" hon ger ifrån sig ett snett leende och kollar upp från marken. Det blir en tystnad, allt som hörs är fåglarnas kvitter och vinden som lugnt fångar träden. Ut ur dörren kommer Liam och Nathan med ett leende på läpparna.
"Hello" säger Liam och kramar om mig. Jag känner hur mina kinder börjar hetta till, att jag alltid ska rodna när jag är med honom. Han går ifrån mig och går sedan till Lovisa som står och pillar med sin mobil för att slippa se vad som pågår. Även om de precis har träffats lägger Liam sin arm runt Lovisa's axlar och leder in henne i en kram.
"What's up?" säger Nathan plötsligt och jag vänder mig halvt om och kollar honom i ögonen. Hans gröna ögon lyser vackert i solen och hans leende får mig att vilja slänga mig i hans armar, men for god sake, we're friends.
"Not much, just met Lovisa here." säger jag och ler. Han nickar och ler tillbaka.
"What do you think about a walk down the beach?" frågar Liam och låter blicken gå från person till person.
"Sounds great" säger jag och kollar på Lovisa som nickar.

Vi går längs en lång grusväg med solen i ryggen, på kanten på grusvägen står det träd och då och då kommer det en parkbänk. Det är ett mysigt ställe även om man inte kan tro det om man kollar på huset vi bor i, det ligger fint men det är en mardröm att ens tänka på att gå in där.
"Why are you here?" frågar Nathan och kollar på Lovisa som genast vänder sitt huvud mot honom. Jag ser rädslan i hennes ögon och hon tvekar någon sekund men vänder tillbaka huvudet.
"My parents and brother are gone" säger hon och stirrar rakt fram.

LOVISA'S PERSPEKTIV
Nu kom frågan som jag hoppades på att slippa svara på, men antar att jag inte kan gömma mig ifrån det och det är lika bra att bara säga sanningen, ingen vinner på att ljuga.
"My parents and brother are gone" säger jag och stirrar rakt fram, i tomma intet.
"I'm so sorry" säger Nathan och går upp bredvid mig. Han leder in mig i en kram och alla stannar. Jag gör allt för att inte gråta, jag vill inte visa mig svag. Jag klarar det här, jag har tagit mig igenom det här förr, varför skulle jag inte kunna göra det igen. Hans varma kropp trycks mot min och jag känner mig genast mycket lugnare, men tårarna tränger sig fram. En efter en rinner de ner för mina kinder och jag känner mig svagare än vad jag har gjort på länge. Liam och Alva kommer och ger en gruppkram, allt som jag behöver just nu. Vi går ifrån varandra och jag ger ifrån mig ett litet leende, det första på väldigt länge. Det känns som att det var flera veckor sedan Harry försvann från livet men det har bara gått två dagar, två dagar av saknad och smärta. Jag har varit med Liam i en dag men det känns som att vi har varit vänner förr, jag vet inte vad det beror på men någonting känns bekant.

Vi börjar gå tillbaka till huset under tystnad och väl inne möts vi av en kvav luft, det är precis som att gå in i en vägg. Jag får huvudvärk och känner mig svimfärdig, Liam ser detta och lägger en arm runt mina axlar för att hålla mig på mina ben. Liam leder mig till en soffa och jag slår mig ner.
"Do you want something to eat? drink?" frågar han vänligt och kollar ner på mig.
"Yeah, some tea would be great. Thank you" svarar jag och drar upp fötterna i soffan och sätter mig bekvämt. Alva och Nathan har gått upp till sitt rum, and god know what they're doing. De är vänner antar jag och har varit ett bra tag. Kan tänka mig att de träffades här på hemmet, varför de är här har jag ingen aning om men känns dumt att fråga.
"Here you go" säger Liam och kommer med en kopp te. Jag tar emot den med ett litet leende på mina läppar. Han sätter sig bredvid mig och jag överväger att fråga Liam om varför han är här, men känns fortfarande dumt att fråga. Jag tar en klunk av teet och kollar sedan upp på Liam.
"Sorry for asking, but why are you here?" säger jag tyst.
"My parents couldn't take care of me, I got here when I was 12 and now I'm 20 and I've no idea why I'm still here."
"Well, I hope you stay" ler jag och han ler tillbaka.
"Who was your brother?" frågar Liam efter en stunds tystnad. Jag överväger om jag ska visa honom vår familjebok men bestämmer mig för att göra det och ställer mig upp.
"Come here" säger jag och går upp till vårt rum.

Jag rotar i min väska och hittar boken längst ner, sätter mig i sängen bredvid Liam och öppnar boken och bläddrar snabbt förbi sidorna med mina föräldrar.
"Here you've got me and my brother" säger jag och lyfter upp boken mot honom. Under tiden åker ett kort ut på en kille i 10års åldern, svart hår och vackra, bruna ögon. Jag granskar killen på bilden men kan inte känna igen honom, har aldrig sett honom innan.

---

Sorry för min engelska, jag orkar inte rätta den just nu då jag sitter i skolan. Hoppas att ni klarar er ändå.
Jag tror att det här kan bli bra, någon gång. Ska försöka att inte gå för snabbt fram utan ta med så mycket beskrivning jag bara kan för att inte skriva sådär 10 kapitel, satsar på iallafall 20, sen får vi se vad som händer! ((:

hoppas dessutom på lite kommentarer, älskar kommentarer!