"I'll see you in heaven. I love you" viskar han väldigt svagt så det knappt hörs. Han hostar till och tar sitt sista andetag."

---

Rummet fylls av sköterskor som tar hand om det sista av Harry. En psykolog kommer in i rummet med papper i handen och ställer sig mitt emot mig som står i ett hörn med armarna i kors. Jag har inte fällt en tår sedan Harry tog sitt sista andetag, jag har helt enkelt inte förstått att han är borta.
"What's your name?" frågar killen i jeans och svart tröja.
"Lovisa" tränger jag fram med en hes röst, jag harklar mig och kollar upp på den långa killen.
"Well, Lovisa. I'm Lucas. Where's your parents?" frågar han samtidigt som han antecknar på sina papper.
"They're gone, just like Harry." säger jag kallt. Jag vänder mig mot sköterskorna som börjar rulla ut sängen. Utan att tänka börjar jag gå efter dem men blir snart stoppad av Lucas.
"Harry, Harreehy, Hazza, Harr..." ropar jag efter honom och tårarna börjar rinna. Jag gör allt för att dra mig ur Lucas' grepp men lyckas inte och vänder mig istället mot honom och tar ut min ilska på honom. "What have you done, why did you do this to me? To him? I hate you" orden slängs ut ur min mun och Lucas bara står där, stel och verkar inte bry sig. Bara det får mig att hata honom ännu mer. Tillslut lägger han sina armar runt mig och håller fast mig. Jag ger upp och sjunker ner till golvet.
"Come here" säger Lucas och sträcker ut sin hand. Jag tar emot den och drar upp mig. Han lägger sin arm runt mig för att hålla mig uppe men jag går kallt bredvid. Han leder oss in i ett tomt rum.

"You said your parents are gone, just like Harry" säger Lucas efter en stunds tystnad. Jag kollar på honom och nickar långsamt.
"I've got some papers from the doctors, and here it says they died when you were seven. Is it true?" han kollar upp från sina papper och jag känner klumpen i magen. Jag sväljer innan jag nickar till svars.
"And now you're?"
"19" säger jag tyst och kollar ner på mina händer som jag har lagt på bordet.
"Do you have someone you can live with?"
"No" säger jag snabbt och kollar upp igen.
"I don't really know what you should do. But I know what you can do. There's a home for people like you. I know you're over 18 and do better on your own, but maybe this is something to consider, just for a little while til you got somewhere to live" han lägger ner sin penna på sina papper och knyter händerna. "I think this is the best thing to do." säger han lugnt och tittar in i mina ögon.
"Maybe it is" svarar jag och nickar. Om jag kommer ångra mig eller inte är ett senare problem, jag vill bara komma ifrån sjukhuset och allt snack. Harry är borta, det är inget jag kan gömma mig ifrån.

TWO WEEKS LATER
"Welcome to House 143" säger en äldre kvinna som står vid dörröppningen. Jag slänger en tom blick på henne och går in. Jag möts av ett stort rum med kök, tv, soffor, datorer men inte en enda människa syns till.
"Here's the kitchen where we ..." jag har slutat lyssna på henne för längesen, allt jag vill är att slänga mig i en säng och glömma av den här dagen. Hon leder mig upp för en trappa och vi kommer upp till en korridor, full av dörrar. Vi går längs korridoren och på varje rum står det ett namn "Alva, Wilma, Nathan". Hon stannar utanför en dörr som det står "Liam" på. Hon sträcker sig fram för att knacka på dörren innan jag avbryter henne
"Wait. Am I gonna live with a stranger? A boy? Are you crazy?" hon bara rycker på axlarna och knackar på dörren. En kille i jeans och en vit t-shirt öppnar dörren.
"What?" suckar han och kollar på kvinnan bredvid mig.
"This is Lovisa, she's gonna live with you" hon ler fånigt och går därifrån. Jag slänger en elak blick mot henne och vänder mig sedan mot Liam som står kvar på samma ställe.
"Liam" säger han tyst och sträcker fram sin hand. Jag tar försiktigt emot den och lägger på ett snett leende. Han går bort från dörren och leder min in i hans rum. Smutsigt, stökigt, tråkigt, trångt och det finns bara en säng.
"There's only one bed?" säger jag tveksamt och stannar.
"Yeah, I don't know what that bitch want us. I hate her, everyone hates her. Come, we gotta go and ask what the fuck is the plan" han tar tag i min arm och jag vänds snabbt om och följer efter Liam som en liten docka. Vi springer snabbt ner för trappan och till köket där hon står tillsammans med två andra kvinnor och fixar kvällsmat.
"Why's Lovisa gonna live with me? There's only one bed" säger Liam med höjd röst och jag backar undan några steg.
"There's only one bed in every room" kvinnan hånler och lägger armarna i kors. "Take it or leave it" hon går tillbaka och fortsätter med maten. Liam vänder sig om och kollar på mig med en besviken blick och viskar "sorry". Jag följer efter honom upp till vårt rum och börjar undersöka rummet. Det finns dusch och toalett och en minimal tv som står framför sängen. Liam lägger sig i sängen och jag inser att sängen är större än vad jag trodde, men fortfarande tanken på att sova i samma säng som en främling är inte riktigt okej.

Efter att vi ätit vår kvällsmat går vi upp till rummet igen och jag börjar göra mig iordning för natten.
"I'm sleeping on the floor" säger jag och tar fram mitt täcke och kudde.
"Don't be stupid" fnissar han och vänder sig om i sängen. Jag lägger mig motvilligt bredvid honom och vänder ryggen mot honom.
Jag har en känsla av att det här kommer gå åt helvete, jag kommer sitta här inne, ensam medan Liam är med de andra. Jag kommer vilja sticka härifrån innan jag ens hunnit bosätta mig.