Angående uppdatering
Anledningen till att det inte uppdateras är för att jag blev ledsen när jag inte fick några kommentarer även om jag lade ner hela min själ i kapitlet.
Just i dagsläget så mår jag blä, jag försöker vara stark bland människor men i min ensamhet gråter jag.
Min klasskompis och före detta vän (vi var vänner i 6år men mindre nu på senare tid då vi gick helt olika vägar, gick fortfarande i samma klass ... förvirrande, men ah) försvann igår morse och poliser har letat efter henne hela natten fram till 17:30, då hon hittades död.
Ber om ursäkt för uppdateringen just nu, men jag har verkligen ingen lust att skriva och jag hoppas innerligt att ni förstår detta.
Tack.
Jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar, jag kommer länka i 1D gruppen och ni får gärna hålla koll här inne på bloggen också - det kan ta allt från en dag till flera veckor.
Älskar er alla, hoppas ni förstår och att ni inte slutar läsa även om det har gått lite upp och ner med uppdateringen.
Vi ses när jag känner mig redo igen!
Just i dagsläget så mår jag blä, jag försöker vara stark bland människor men i min ensamhet gråter jag.
Min klasskompis och före detta vän (vi var vänner i 6år men mindre nu på senare tid då vi gick helt olika vägar, gick fortfarande i samma klass ... förvirrande, men ah) försvann igår morse och poliser har letat efter henne hela natten fram till 17:30, då hon hittades död.
Ber om ursäkt för uppdateringen just nu, men jag har verkligen ingen lust att skriva och jag hoppas innerligt att ni förstår detta.
Tack.
Jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar, jag kommer länka i 1D gruppen och ni får gärna hålla koll här inne på bloggen också - det kan ta allt från en dag till flera veckor.
Älskar er alla, hoppas ni förstår och att ni inte slutar läsa även om det har gått lite upp och ner med uppdateringen.
Vi ses när jag känner mig redo igen!
Long Lost Brother - Kapitel 9
"Alva, c'mon."
"What? I don't like this" säger hon svagt och suckar.
"Woah, she speaks" säger jag med höjd röst och klappar händerna.
"Ssch" fnittrar hon.
"Liam" jag hör mitt namn men kan inte se var det kommer ifrån. Det är helt öde, inte en människa. Det är som att vara helt ensam, men ändå bland så mycket folk. Jag ser ingen, men jag hör en röst. En röst som säger mitt namn om och om igen. I mitt blinda tillstånd följer jag efter rösten, den blir svagare och till slut tappar jag bort den. Är jag blind, eller kan jag bara inte öppna mina ögon? Jag ser inget, det är helt svart, tomt, öde. Jag vet att jag kan öppna mina ögon, men då kommer jag vara på en annan plats än den jag är på nu och det är jag inte redo för.
Jag sätter mig ner på, vad det känns som, den blöta asfalten och fångar upp några småstenar som jag sedan kastar iväg framför mig.
"Hey" hör jag en röst säga. Jag kollar runt mig men ser ingen, det är fortfarande lika tomt. Men det börjar komma ljud, fotsteg närmar sig, jag hör regnet träffa asfalten, hur dropparna fångar bladen på träden.
"Who are you?" frågar jag i hopp om ett svar.
"I'm me, who are you?" rösten är riktigt nära vilket får mig att hoppa till.
"Liam" säger jag stelt. Allt jag vill just nu är att öppna mina ögon, för den världen jag är i nu. För att kunna bli redo för den världen jag ska tillbaka till.
"Take my hand, Liam. I'll show you something" jag känner en hand runt min handled. Jag sträcker fram båda armarna och lyckas komma på fötter. Vad vill hen visa mig? Vad finns det för mening med att visa mig något om jag ändå inte kommer kunna se det.
"I can't see"
"Promise you, you will when you hear the sound of your past"
"Past?" frågar jag dumt. Jag vill inte tillbaka till mitt förflutna, det är borta. Jag är en ny människa, eller det är iallafall vad jag tror, vad jag har levt efter i flera år. Kanske har jag lurat mig själv.
Ljudet, det är en fest. Musiken är hög, basen känns ända in i själen, golvet skakar av allt folk som dansar och hoppar omkring, skrik, prat - allting skär sig i mina öron.
"Liam, this is you" säger rösten och jag söker efter ett ansikte. Av min stora förvåning ser jag ett ansikte, jag ser ett rum. Det är tystare, men musiken hörs fortfarande och här inne finns det ett gäng som håller på med det värsta man någonsin kan hålla på med, droger.
Blicken blir klarare och jag ser klart och tydligt vem det är som sitter i soffan med några vita linjer framför sig på bordet. Bredvid honom sitter det en kille, han har svart hår och påminner om killen på bilden som Lovisa visade. Killarna tar snabbt upp de vita linjerna, "tjoho" är allt man hinner få från mitt andra jag innan han springer ner till dansgolvet.
"Go" säger rösten, som jag ser tillhör min morbror som dog i en bilolycka för fem år sedan. Jag följer efter mitt andra jag, men jag tappar bort honom. Han är borta.
"He is in the bathroom" jag hoppar till, insåg inte att morbror hade följt efter mig. Jag går mot badrummet, öppnar dörren in till killarnas och ser mitt andra jag stå lutad mot ett av handfaten. En tung och hård blick slängs mot mig precis som att han ser att jag är där.
Jag backar några steg men stoppas.
"Don't"
"But why, why do you do this to me. I don't want to remember him" min blick är fäst på killen i spegeln, hans tårar rinner samtidigt som han försöker hålla sig uppe med hjälp av handfatet.
"There's no why, you need to remember him to remember who you are right now. Why you are in this place, with your dead uncle" jag blir skrämd av tanken. Vad gör jag här? Vad har jag gjort? Hur kan jag vara med min morbror, min döda morbror?
"Why am I here?" jag vänder blicken mot honom.
"That's what you need to figure out. Do you want to go back to your life?"
"Wait" för en sekund kändes det som att jag kunde göra skillnad, även om det här hände för 4 år sedan känns det som att det finns hopp. Jag springer fram till mitt andra jag och håller upp honom. Jag sätter på kallt vatten och stänker det i ansiktet på honom. Han är varm och ostadig, precis i tid för att ramla ihop. Några killar kommer in genom dörren och jag slänger en blick mot min morbror.
"Stay"
"You're patetic" "Idiot" "Loser" är ord som kommer från dem alla och en efter en antingen sparkar eller slår de på mitt andra jag.
Jag var mobbad under hela min uppväxt, inga vänner, ingen som brydde sig. När jag kom upp i åldern var festa det ända sättet att få mig att känna mig älskad, genom drogerna. Jag älskade mig själv helt enkelt.
"I'm here to figure things out, right?"
"Yeah, and you did it. All you had to do was to know why you did all this"
"And I know why now. But why am I here, with you? It's like I'm dead"
"You're in coma my son"
"What did I do?"
"You'll figure it out, it's time for you to go back"
Alva's perspektiv
"Liam is awake" säger en röst, en sköterska hade kommit fram till oss under den korta stund jag hade somnat i Nathan's famn. Jag ger ifrån mig ett leende, ställer mig upp och går längs korridoren för att träffa honom. Jag knackar lätt på dörren innan jag trycker ner det kalla handtaget för att gå in i rummet.
"Hi" säger jag tyst och går bort mot sängen.
"Hi" säger han svagt tillbaka, "I'm sorry" fortsätter han och jag kollar mot Nathan som står i änden av sängen.
"It's okay, you'll be fine"
"Where's Lovisa" frågar han oroligt och kollar runt i rummet.
"She... she passed out when he was about to tell about you" svarar Nathan och sätter sig bredvid Liam i sängen.
"Is she alright?"
"Yes, all she need to do is to wake up. She isn't that far away, she just need to be ready"
"It's my fault, everything"
"But why?"
"It's all about my past, I thought I had left it behind but I truly haven't. That's what happened"
"I don't understand" säger jag och kollar på Nathan.
"Drugs?" frågar han och Liam nickar.
"I'm sorry, I was clean, til that day three months ago when this girl came into my life. She's beautiful, she's everything I can ask for, but she's colder than ice. So hard to reach her, so hard forget about her. That day I decided to start again was that day I reminded myself about my past and how much I loved myself, I just needed someone to love me and I knew she will never love me the same way I loved myself back then" Mina ögon börjar fyllar med tårar, han pratar om Lovisa. Kärleken han har visat för Lovisa är egentligen uppenbart, han har gjort allt för henne men hon vägrar se det. Hon drar sig mer mot Nathan än mot Liam vilket får mig att vilja gå under, tycker så synd om Liam som är tvungen att gå igenom det här.
"You know, you'll never love yourself half as much as we love you. Just so you know" jag ger ifrån mig ett leende och får ett tillbaka av Liam, han nickar och sjunker ner i sin säng igen.
"I'm tired guys"
"It's okay, we can leave. Love you" säger jag och ger honom en puss i pannan.
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Blubbblubb, sorry för att det tagit lite tid men min betaläsare har inte varit inne på hela dagen så fick jaga en annan och så vidare.
Men IM BACK!
Jag har idéer som aldrig förr, thank god for music.
"What? I don't like this" säger hon svagt och suckar.
"Woah, she speaks" säger jag med höjd röst och klappar händerna.
"Ssch" fnittrar hon.
"Liam" jag hör mitt namn men kan inte se var det kommer ifrån. Det är helt öde, inte en människa. Det är som att vara helt ensam, men ändå bland så mycket folk. Jag ser ingen, men jag hör en röst. En röst som säger mitt namn om och om igen. I mitt blinda tillstånd följer jag efter rösten, den blir svagare och till slut tappar jag bort den. Är jag blind, eller kan jag bara inte öppna mina ögon? Jag ser inget, det är helt svart, tomt, öde. Jag vet att jag kan öppna mina ögon, men då kommer jag vara på en annan plats än den jag är på nu och det är jag inte redo för.
Jag sätter mig ner på, vad det känns som, den blöta asfalten och fångar upp några småstenar som jag sedan kastar iväg framför mig.
"Hey" hör jag en röst säga. Jag kollar runt mig men ser ingen, det är fortfarande lika tomt. Men det börjar komma ljud, fotsteg närmar sig, jag hör regnet träffa asfalten, hur dropparna fångar bladen på träden.
"Who are you?" frågar jag i hopp om ett svar.
"I'm me, who are you?" rösten är riktigt nära vilket får mig att hoppa till.
"Liam" säger jag stelt. Allt jag vill just nu är att öppna mina ögon, för den världen jag är i nu. För att kunna bli redo för den världen jag ska tillbaka till.
"Take my hand, Liam. I'll show you something" jag känner en hand runt min handled. Jag sträcker fram båda armarna och lyckas komma på fötter. Vad vill hen visa mig? Vad finns det för mening med att visa mig något om jag ändå inte kommer kunna se det.
"I can't see"
"Promise you, you will when you hear the sound of your past"
"Past?" frågar jag dumt. Jag vill inte tillbaka till mitt förflutna, det är borta. Jag är en ny människa, eller det är iallafall vad jag tror, vad jag har levt efter i flera år. Kanske har jag lurat mig själv.
Ljudet, det är en fest. Musiken är hög, basen känns ända in i själen, golvet skakar av allt folk som dansar och hoppar omkring, skrik, prat - allting skär sig i mina öron.
"Liam, this is you" säger rösten och jag söker efter ett ansikte. Av min stora förvåning ser jag ett ansikte, jag ser ett rum. Det är tystare, men musiken hörs fortfarande och här inne finns det ett gäng som håller på med det värsta man någonsin kan hålla på med, droger.
Blicken blir klarare och jag ser klart och tydligt vem det är som sitter i soffan med några vita linjer framför sig på bordet. Bredvid honom sitter det en kille, han har svart hår och påminner om killen på bilden som Lovisa visade. Killarna tar snabbt upp de vita linjerna, "tjoho" är allt man hinner få från mitt andra jag innan han springer ner till dansgolvet.
"Go" säger rösten, som jag ser tillhör min morbror som dog i en bilolycka för fem år sedan. Jag följer efter mitt andra jag, men jag tappar bort honom. Han är borta.
"He is in the bathroom" jag hoppar till, insåg inte att morbror hade följt efter mig. Jag går mot badrummet, öppnar dörren in till killarnas och ser mitt andra jag stå lutad mot ett av handfaten. En tung och hård blick slängs mot mig precis som att han ser att jag är där.
Jag backar några steg men stoppas.
"Don't"
"But why, why do you do this to me. I don't want to remember him" min blick är fäst på killen i spegeln, hans tårar rinner samtidigt som han försöker hålla sig uppe med hjälp av handfatet.
"There's no why, you need to remember him to remember who you are right now. Why you are in this place, with your dead uncle" jag blir skrämd av tanken. Vad gör jag här? Vad har jag gjort? Hur kan jag vara med min morbror, min döda morbror?
"Why am I here?" jag vänder blicken mot honom.
"That's what you need to figure out. Do you want to go back to your life?"
"Wait" för en sekund kändes det som att jag kunde göra skillnad, även om det här hände för 4 år sedan känns det som att det finns hopp. Jag springer fram till mitt andra jag och håller upp honom. Jag sätter på kallt vatten och stänker det i ansiktet på honom. Han är varm och ostadig, precis i tid för att ramla ihop. Några killar kommer in genom dörren och jag slänger en blick mot min morbror.
"Stay"
"You're patetic" "Idiot" "Loser" är ord som kommer från dem alla och en efter en antingen sparkar eller slår de på mitt andra jag.
Jag var mobbad under hela min uppväxt, inga vänner, ingen som brydde sig. När jag kom upp i åldern var festa det ända sättet att få mig att känna mig älskad, genom drogerna. Jag älskade mig själv helt enkelt.
"I'm here to figure things out, right?"
"Yeah, and you did it. All you had to do was to know why you did all this"
"And I know why now. But why am I here, with you? It's like I'm dead"
"You're in coma my son"
"What did I do?"
"You'll figure it out, it's time for you to go back"
Alva's perspektiv
"Liam is awake" säger en röst, en sköterska hade kommit fram till oss under den korta stund jag hade somnat i Nathan's famn. Jag ger ifrån mig ett leende, ställer mig upp och går längs korridoren för att träffa honom. Jag knackar lätt på dörren innan jag trycker ner det kalla handtaget för att gå in i rummet.
"Hi" säger jag tyst och går bort mot sängen.
"Hi" säger han svagt tillbaka, "I'm sorry" fortsätter han och jag kollar mot Nathan som står i änden av sängen.
"It's okay, you'll be fine"
"Where's Lovisa" frågar han oroligt och kollar runt i rummet.
"She... she passed out when he was about to tell about you" svarar Nathan och sätter sig bredvid Liam i sängen.
"Is she alright?"
"Yes, all she need to do is to wake up. She isn't that far away, she just need to be ready"
"It's my fault, everything"
"But why?"
"It's all about my past, I thought I had left it behind but I truly haven't. That's what happened"
"I don't understand" säger jag och kollar på Nathan.
"Drugs?" frågar han och Liam nickar.
"I'm sorry, I was clean, til that day three months ago when this girl came into my life. She's beautiful, she's everything I can ask for, but she's colder than ice. So hard to reach her, so hard forget about her. That day I decided to start again was that day I reminded myself about my past and how much I loved myself, I just needed someone to love me and I knew she will never love me the same way I loved myself back then" Mina ögon börjar fyllar med tårar, han pratar om Lovisa. Kärleken han har visat för Lovisa är egentligen uppenbart, han har gjort allt för henne men hon vägrar se det. Hon drar sig mer mot Nathan än mot Liam vilket får mig att vilja gå under, tycker så synd om Liam som är tvungen att gå igenom det här.
"You know, you'll never love yourself half as much as we love you. Just so you know" jag ger ifrån mig ett leende och får ett tillbaka av Liam, han nickar och sjunker ner i sin säng igen.
"I'm tired guys"
"It's okay, we can leave. Love you" säger jag och ger honom en puss i pannan.
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Blubbblubb, sorry för att det tagit lite tid men min betaläsare har inte varit inne på hela dagen så fick jaga en annan och så vidare.
Men IM BACK!
Jag har idéer som aldrig förr, thank god for music.
Long Lost Brother - Kapitel 8
"Liam" säger jag när jag gått in i rummet. Jag snurrar runt och undersöker varje vrå. Går in i badrummet och ser en kropp på golvet.
"Liam!" ropar jag och springer fram till den medvetslösa kroppen.
"Liam!" ropar jag och springer fram till den medvetslösa kroppen.
"Liam!" med tårarna rinnande ner för mina kinder skakar jag honom och gör allt för att få honom att vakna. Vad ska jag göra? Jag har aldrig lärt mig vad man ska göra i en situation som denna.
"Hold on" säger jag och springer ut ur rummet. Mina fötter leder mig bort till Nathan och Alva's rum, jag knackar hårt och i något som känns som en evighet på dörren tills Nathan öppnar.
"Help" säger jag ynkligt och kollar honom rakt in i hans ögon som börjar blänka.
"What's happening?" han lägger sina armar på mina axlar för att lugna ner mig.
"L ... Liam" stammar jag och jag börjar skaka.
"Where?"
"The b... bath-" yrseln tar över och jag faller ner mot golvet.
Nathan's perspektiv
Jag känner hur trycket lättar under mina händer.
"Lovisa!" säger jag snabbt och böjer mig ner mot henne. Jag för mina fingrar mot hennes hals och känner efter puls, det pulsar lätt under mina fingrar och jag pustar ut. "Alva, call the ambulance" ropar jag och Alva kommer ut ur rummet.
"What's happening"
"She passed out while she was talking about Lia-" snabbt slog tanken mig om Liam och jag ställde mig upp för att springa bort till hans rum.
"What are you doing, what should I do?" ropar Alva efter mig.
"Call an ambulance!" ropar jag tillbaka och går in till Liam och Lovisa's rum.
"Liam" säger jag tyst och kollar runt i rummet men ser ingen. Jag kollar lite försiktigt in i badrummet och ser en medvetslös kropp ligga på golvet. Jag springer fram till honom och kollar hans puls men lyckas inte hitta någon.
"Alva, for gods sake. Come here!" skriker jag och snabbt kommer det flera som samlar sig runt oss. Alva kommer in springandes med mobilen i sin högra hand.
"Did you call the ambulance?" säger jag snabbt och hon nickar. Hon står som en orörlig docka framför Liam och kollar ner på hans orörliga kropp.
"What's their names?" frågar en polis som precis kommit till huset. Ambulanssjukvården tar hand om de båda medan en annan polis står och pratar med ms. Cowen.
"Liam and Lovisa" säger jag, Alva är fortfarande lika stel och har inte sagt något på en halvtimme.
"Are you a friend of theirs?"
"Yes, we both are" suckar jag och killen nickar och går iväg. Jag drar med mig Alva och går mot ambulansen.
"Alva, c'mon."
"What? I don't like this" säger hon svagt och suckar.
"Woah, she speaks" säger jag med höjd röst och klappar händerna.
"Ssch" fnittrar hon.
Vet ni vad?
Det är allt ni får, resten får ni tomorrow. Blehe, det kapitlet är redan klart så gör det som ett tidsinställt så kommer det komma upp under dagen imorgon.
Detta är väldigt kort, i know men jag vet inte riktigt hur jag ska få det att gå från ett ställe till ett helt annat i ett kapitel, har aldrig fått det att fungera.
Tror det har med mina filmerfarenheter att göra.
Får inte ihop det iallafall, så fortsättningen får ni helt enkelt imorgon! (:
blev dessutom ingen betaläsare den här gången då jag ville få upp kapitlet direkt, därav är det lite halvt sådär men nästa blir bättre.
Det är allt ni får, resten får ni tomorrow. Blehe, det kapitlet är redan klart så gör det som ett tidsinställt så kommer det komma upp under dagen imorgon.
Detta är väldigt kort, i know men jag vet inte riktigt hur jag ska få det att gå från ett ställe till ett helt annat i ett kapitel, har aldrig fått det att fungera.
Tror det har med mina filmerfarenheter att göra.
Får inte ihop det iallafall, så fortsättningen får ni helt enkelt imorgon! (:
blev dessutom ingen betaläsare den här gången då jag ville få upp kapitlet direkt, därav är det lite halvt sådär men nästa blir bättre.
