Long Lost Brother - Kapitel 4
"Hey, I can't be here forever" det hugger till i mitt hjärta att säga det, för jag vet hur mycket Lovisa faktiskt behöver någon just nu. Jag går fram till henne och lägger armarna runt henne.
"I need you here" säger hon svagt.
Jag behöver honom, jag har bara känt honom i några dagar men han är så lik Harry att jag inte kan låta honom gå. Hans sätt att bemöta mig är precis detsamma som Harry, lugn, snäll och helt underbar.
Jag kommer ihåg den dagen så väl, när vi fick nyheten om våra föräldrar. Harry var som en ängel mot mig, vi båda var helt förstörda men han tog mer hand om mig än sig själv.
Det knackade på dörren och vår mormor, som passade oss medan våra föräldrar var i USA hade ställt sig upp och jag och Harry var snabbt efter fram till dörren. Vi möttes av två poliser, en kvinnlig och en manlig som tog av sig sin hatt och sänkte ner händerna.
"I'm so sorry" sa han helt ärligt och jag kollade upp på mormor som blev förskräckt.
"What?" var allt hon fick fram.
"your daughter, their parents are gone. 11 september 2001, I'm so sorry" fortsatte han och sänkte huvudet. Kvinnan lade handen på vår mormor’s axel och såg medlidande på henne.
"I’m sorry" sade hon och de båda vände sig om och gick iväg. Jag kommer ihåg hur mina tårar började rinna och Harry kramar om mig. Just i det ögonblicket var han som bäst. Mormor blev sjuk bara några år efter det och jag och Harry fick klara oss helt själva. Socialen såg inga problem med det, mer än att vi fick hjälp med pengar och liknande för att vi skulle kunna överleva. Han fanns där bredvid mig hela tiden, det fanns inte en sekund som han lämnade mig ensam när han såg att jag var nere.
Det börjar bli mörkt ute och månen lyser som starkast. Jag går ut och sätter mig precis bredvid dörren för att kunna ta del av ljuset som månen delar med sig av.
"I wish you could hear me, wish you could be there behind the moon talking to me" viskar jag lågt och kollar upp mot himlen. "I know I can hear you, talking back to me" tårarna börjar rinna och jag känner mig plötsligt värdelös, hela min värld sjunker samman och jag känner mig otroligt ensam. Jag sitter här och pratar för mig själv och mot en måne, i hopp om att han där bakom ska kunna höra mig.
"What are you doing?" hör jag en röst säga som får mig att hoppa till. Nathan sitter på huk bredvid mig och kollar oroligt in i mina ögon.
"I miss him" stammar jag och tårarna börjar rinna igen.
"I know that, but it wont get any better if you just sit here and talk to yourself. Talk to someone who can answer you, I’m here if you want to talk" säger han och ställer sig upp. Han sträcker ut sin hand och jag tar emot den och drar mig långsamt upp. Jag lägger mina armar runt honom och känner hur förvånad han blir.
"Thank you" viskar jag.
"Where have you been?" frågar Liam när jag snubblar in i rummet.
"Out" svarar jag snabbt och går in i badrummet. Jag granskar monstret som kollar tillbaka på mig, mitt självförtroende är verkligen på botten och det är inte mycket som får mig att känna mig starkare. Jag är svagare än aldrig förr och önskar att någon kunde ta mig härifrån. Jag sätter på vattnet och böjer mig ner för att tvätta ansiktet. En efter en börjar tårarna rinna och jag går långsamt ut till rummet och lägger mig i sängen.
"It’ll be alright, promise" viskar Liam som antagligen har legat vaken sen jag kom in.
"But you’ll leave" snyftar jag och vänder mig mot honom.
"No, I would never leave you. Not now" han ger ifrån sig ett litet leende som smittar av sig på mig.
"I believe you" säger jag och sluter mina ögon.
Har lite dåligt med idéer just nu och hittar ingen musik som passar, men ja. Ganska händelselöstkapitel, men får ta igen det i nästa kapitel!
'Bruno Mars - Talking To The Moon' (:
"I need you here" säger hon svagt.
Jag kommer ihåg den dagen så väl, när vi fick nyheten om våra föräldrar. Harry var som en ängel mot mig, vi båda var helt förstörda men han tog mer hand om mig än sig själv.
Det knackade på dörren och vår mormor, som passade oss medan våra föräldrar var i USA hade ställt sig upp och jag och Harry var snabbt efter fram till dörren. Vi möttes av två poliser, en kvinnlig och en manlig som tog av sig sin hatt och sänkte ner händerna.
"I'm so sorry" sa han helt ärligt och jag kollade upp på mormor som blev förskräckt.
"What?" var allt hon fick fram.
"your daughter, their parents are gone. 11 september 2001, I'm so sorry" fortsatte han och sänkte huvudet. Kvinnan lade handen på vår mormor’s axel och såg medlidande på henne.
"I’m sorry" sade hon och de båda vände sig om och gick iväg. Jag kommer ihåg hur mina tårar började rinna och Harry kramar om mig. Just i det ögonblicket var han som bäst. Mormor blev sjuk bara några år efter det och jag och Harry fick klara oss helt själva. Socialen såg inga problem med det, mer än att vi fick hjälp med pengar och liknande för att vi skulle kunna överleva. Han fanns där bredvid mig hela tiden, det fanns inte en sekund som han lämnade mig ensam när han såg att jag var nere.
Det börjar bli mörkt ute och månen lyser som starkast. Jag går ut och sätter mig precis bredvid dörren för att kunna ta del av ljuset som månen delar med sig av.
"I wish you could hear me, wish you could be there behind the moon talking to me" viskar jag lågt och kollar upp mot himlen. "I know I can hear you, talking back to me" tårarna börjar rinna och jag känner mig plötsligt värdelös, hela min värld sjunker samman och jag känner mig otroligt ensam. Jag sitter här och pratar för mig själv och mot en måne, i hopp om att han där bakom ska kunna höra mig.
"What are you doing?" hör jag en röst säga som får mig att hoppa till. Nathan sitter på huk bredvid mig och kollar oroligt in i mina ögon.
"I miss him" stammar jag och tårarna börjar rinna igen.
"I know that, but it wont get any better if you just sit here and talk to yourself. Talk to someone who can answer you, I’m here if you want to talk" säger han och ställer sig upp. Han sträcker ut sin hand och jag tar emot den och drar mig långsamt upp. Jag lägger mina armar runt honom och känner hur förvånad han blir.
"Thank you" viskar jag.
"Where have you been?" frågar Liam när jag snubblar in i rummet.
"Out" svarar jag snabbt och går in i badrummet. Jag granskar monstret som kollar tillbaka på mig, mitt självförtroende är verkligen på botten och det är inte mycket som får mig att känna mig starkare. Jag är svagare än aldrig förr och önskar att någon kunde ta mig härifrån. Jag sätter på vattnet och böjer mig ner för att tvätta ansiktet. En efter en börjar tårarna rinna och jag går långsamt ut till rummet och lägger mig i sängen.
"It’ll be alright, promise" viskar Liam som antagligen har legat vaken sen jag kom in.
"But you’ll leave" snyftar jag och vänder mig mot honom.
"No, I would never leave you. Not now" han ger ifrån sig ett litet leende som smittar av sig på mig.
"I believe you" säger jag och sluter mina ögon.
Har lite dåligt med idéer just nu och hittar ingen musik som passar, men ja. Ganska händelselöstkapitel, men får ta igen det i nästa kapitel!
'Bruno Mars - Talking To The Moon' (:
Kommentarer
Postat av: ellinor
Superduper bra! Jag vill ha mera! xx
Postat av: Ida
Mmmeeerrrrr
Trackback
