"Here you've got me and my brother" säger jag och lyfter upp boken mot honom. Under tiden åker ett kort ut på en kille i 10års åldern, svart hår och vackra, bruna ögon. Jag granskar killen på bilden men kan inte känna igen honom, har aldrig sett honom innan.

---

Känslorna är blandade, vem är det, vad gör han i min bok.
"Who's that?" frågar Liam och nickar mot kortet. Jag flyttar blicken till honom och räcker honom kortet
"I've no idea" säger jag med en konstig känsla i magen.
"Well, I don't know" Liam ger mig kortet igen, jag skakar bara på huvudet och lägger in det i boken igen. Jag lägger mig ner i sängen och känner tårarna börja rinna, vem är det? Mammas bror? Pappas bror? Min kusin? Jag har inga svar och lär aldrig få, men jag vill ha ett svar. Han kan vara den enda kvar vid liv, min enda släkting. Mor- och farföräldrar har gått bort för länge sedan, varken mamma eller pappa har något syskon och jag är deras enda barn - eller ja, Harry också. Så det har gett mig ett litet hopp om att det kan finnas någon av min familj där ute. Ögonen blir tyngre och jag tar upp mobilen för att kolla på klockan, 1am. Jag suckar och vänder mig om i sängen för att försöka somna.

LIAM'S PERSPEKTIV
Jag sätter mig långsamt upp i sängen, klockan är 10pm och Lovisa sover fortfarande. Jag tar på mig mina kläder, en t-shirt, en skjorta på det och ett par jeans. Går fram till spegeln som hänger på väggen bredvid sängen och granskar min hemska morgonfrisyr - eller vänta, jag har knappt något hår. Stolt går jag därifrån och på väg ut när jag ser en bild på Lovisa i hennes bok, jag vänder mig om och sneglar på henne men hon ligger fortfarande och sover. Jag plockar långsamt upp boken och läser texten under bilden.
"Lovisa was born, 3 may 1994." kollar upp på Lovisa och sen ner i boken igen.
"Cutie" säger jag snabbt innan jag lägger ner boken och sticker ut. Jag småspringer bort till Nathan's rum och knackar irriterande på dörren tills han öppnar.
"What?!" säger han med en irriterad röst och en frisyr som står åt alla håll.
"woah, take it easy" säger jag och flinar. "by the way, your hair is funny" fyller jag i medan jag smiter in. Nathan suckar och stänger dörren efter sig.
"Why are you here?" Alva sticker upp sitt huvud från kudden.
"Well, you know Lovisa? It's her birthday today, so I thought maybe we could do something for her, are you with me?" båda nickade och Nathan öppnade snällt dörren igen och visade vägen ut. Jag kunde inte sluta flina så gick stolt ut ur rummet men hoppade till när han smällde igen dörren bakom mig.
"Nice to met you too" säger jag högt och går ner till köket.

Det är tomt och tyst, allt som hörs är kylskåpet. Jag plockar fram mobilen och sätter på lite musik, gammal n'sync. Jag glider fram mellan kylskåp, bänk och skafferi. Plockar fram alla ingredienser man kan behöva till en tårta, har aldrig bakat innan men det är väl tanken som räknas. Lite socker, mjöl, vaniljsocker, bakpulver, smör. Efter lite fix häller jag upp smeten i en form och in i ugnen.

En kvart senare tar jag ut kakan ur ugnen, sockerkaka var meningen men vem vet vad det ska vara för ingredienser i en sockerkaka. I vilket fall som helst så hämtar jag grädde och börjar vispa, Alva kommer ner och tar fram hallon ur frysen.
"What is this?" frågar hon och petar på kakan.
"HEY, don't touch!" jag viftar bort hennes hand och lyckas nudda byttan med grädde jag håller på att vispa. Den ramlar ner och hela golvet är fullt av grädde. Jag kollar upp på Alva som står och håller handen för munnen.
"Oh please, c'mon. It's not funny" säger jag och ler.
"No, it isn't" ena kvinnan kommer fram, Ms. Cowen, och lägger armarna i kors. "What is this?" jag kollar konstigt på henne, hon frågar vad det här är? Är hon blind eller något, ser hon inte att det ligger grädde på golvet? Jag småler åt mina egna tankar
"What's so funny?" hon höjer rösten och jag sänker sakta ner mina mungipor.
"It's C R E A M, you know. Cream." jag ler igen och kollar på Alva som börjar skratta. Jag kollar tillbaka på ms. Cowen med höjda ögonbryn.
"This isn't over"
"I know, but you know what? One day I'll leave this awful place, those rules are ridiculous. I'll leave" jag kollar surt på henne, hon vänder på klacken och går snabbt iväg.
"what?" hör jag ynkligt bakom min rygg och ser Lovisa stå med armarna i kors. "Why?" säger hon och kollar ner på golvet.
"Hey, I can't be here forever" det hugger till i mitt hjärta att säga det, för jag vet hur mycket Lovisa faktiskt behöver någon just nu. Jag går fram till henne och lägger armarna runt henne.
"I need you here" säger hon svagt.