Long Lost Brother - Kapitel 10
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Tre månader senare
Lovisa's perspektiv
"You should wake up" hör jag en röst säga samtidigt som jag känner hur det kittlas under mina fötter.
"Iiiih, stop" utbrister jag och drar till mig mina fötter.
"C'mon Lovisa, you need to face the fact that he's gone" jag ger ifrån mig en suck och öppnar ögonen. Niall står i änden av sängen och ler.
"You've been here since you came from the hospital, which is like two months or something." Säger Nathan som kommer in genom dörren med Alva bakom sig.
"Yes, you need to get out of that damn bed" suckar Alva.
"Oh c'mon guys" jag lägger kudden över huvudet.
Liam lämnade som planerat. Efter att jag vaknade på sjukhuset var det enda han sa "Glad you're okay. Goodbye" och lämnade oss alla. Jag vet inte var han är, ingen vet var han är. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar honom, för det gör jag. Han var där för mig när jag kom, han hjälpte mig genom den svåra tiden när jag hade förlorat Harry. Det känns som att jag inte nämner Harry tillräckligt ofta men det betyder inte att jag inte tänker på honom. Jag går igenom varje dag på grund av Harry, jag lever mitt liv på grund av honom. Det här kommer låta konstigt, men under tiden jag var medvetslös - nästintill död - träffade jag Harry. Han gav mig tips, hjälpte mig att gå vidare. Han ville att jag skulle hjälpa Liam med hans drogproblem - där kom depressionen. Jag vill hjälpa honom men han gav mig inte chansen. Han sprang iväg med vinden och ja, ingen vet var han håller hus.
"You have to leave the bed, now" Niall tar tag i min arm och drar i mig, jag ramlar ner på golvet och ger ifrån mig ett omänskligt ljud. Jag stället mig upp med hjälp av sängen och blänger på Niall.
"Why? What's the point with being out when I don't have anyone around, Harry and Liam is gone. I've noone" Jag hoppar till när tre röster plötsligt hörs.
"Stop" Alva kommer fram till mig. "We will always be here, just let us"
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
Det är kort, riktigt sjukligt kort. Men vet ni vad? DET ÄR ETT KORT KAPITEL. FÖRSTA KAPITLET PÅ TYP TVÅ ÅR.
Sorry för att ni har fått vänta, jag har verkligen inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Har skrivit om början det här kapitlet säkert tjugo gånger innan jag visste vad jag skulle skriva. Tror jag orsakade det där själv i och med att jag skrev att Lovisa kom åkandes, haha.
Skit samma, det är ett kapitel iallafall och jag hoppas nu att jag ska kunna fortsätta skriva! (':
Tre månader senare
Lovisa's perspektiv
"You should wake up" hör jag en röst säga samtidigt som jag känner hur det kittlas under mina fötter.
"Iiiih, stop" utbrister jag och drar till mig mina fötter.
"C'mon Lovisa, you need to face the fact that he's gone" jag ger ifrån mig en suck och öppnar ögonen. Niall står i änden av sängen och ler.
"You've been here since you came from the hospital, which is like two months or something." Säger Nathan som kommer in genom dörren med Alva bakom sig.
"Yes, you need to get out of that damn bed" suckar Alva.
"Oh c'mon guys" jag lägger kudden över huvudet.
Liam lämnade som planerat. Efter att jag vaknade på sjukhuset var det enda han sa "Glad you're okay. Goodbye" och lämnade oss alla. Jag vet inte var han är, ingen vet var han är. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar honom, för det gör jag. Han var där för mig när jag kom, han hjälpte mig genom den svåra tiden när jag hade förlorat Harry. Det känns som att jag inte nämner Harry tillräckligt ofta men det betyder inte att jag inte tänker på honom. Jag går igenom varje dag på grund av Harry, jag lever mitt liv på grund av honom. Det här kommer låta konstigt, men under tiden jag var medvetslös - nästintill död - träffade jag Harry. Han gav mig tips, hjälpte mig att gå vidare. Han ville att jag skulle hjälpa Liam med hans drogproblem - där kom depressionen. Jag vill hjälpa honom men han gav mig inte chansen. Han sprang iväg med vinden och ja, ingen vet var han håller hus.
"You have to leave the bed, now" Niall tar tag i min arm och drar i mig, jag ramlar ner på golvet och ger ifrån mig ett omänskligt ljud. Jag stället mig upp med hjälp av sängen och blänger på Niall.
"Why? What's the point with being out when I don't have anyone around, Harry and Liam is gone. I've noone" Jag hoppar till när tre röster plötsligt hörs.
"Stop" Alva kommer fram till mig. "We will always be here, just let us"
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
Det är kort, riktigt sjukligt kort. Men vet ni vad? DET ÄR ETT KORT KAPITEL. FÖRSTA KAPITLET PÅ TYP TVÅ ÅR.
Sorry för att ni har fått vänta, jag har verkligen inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Har skrivit om början det här kapitlet säkert tjugo gånger innan jag visste vad jag skulle skriva. Tror jag orsakade det där själv i och med att jag skrev att Lovisa kom åkandes, haha.
Skit samma, det är ett kapitel iallafall och jag hoppas nu att jag ska kunna fortsätta skriva! (':
Kommentarer
Trackback
