Long Lost Brother - Kapitel 11
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
"I want to find him" säger jag samtidigt som jag borstar tänderna.
"Wait, what. Liam?" Niall kommer in i badrummet och ser förvånad ut.
"No weirdo, Zayn" jag kollar på honom genom spegeln. Han står lutad mot dörrkarmen med samma min som han hade när han kom in. Förvånad och verkar inte förstå vad som pågår.
"And who's that?"
"Oh, I'm sorry. Apparently my brother, i don't know." jag vänder mig om och går ut ur badrummet. "Well, I'm going to Alva and Nate". Jag går längs korridoren fram till deras dörr och knackar. Ut kommer de båda med ett stort leende på läpparna.
"Hey Lovisa" säger Nathan högljut.
"Shhh" fnittrar jag och börjar gå mot trappan.
"What do you want?" frågar Alva när vi går nerför trappan.
"I wanna find Zayn" jag stannar upp och vänder mig om. Ger ifrån mig ett snett leende när jag ser Alva's ansiktsuttryck, hon ser inte glad ut. Väldigt förvånad över orden som just kom ut ur min mun. Jag slänger en blick upp mot Nathan som bara ler. Den killen och sitt leende, jag orkar inte med honom. En glädjespridare är vad han är.
"I think you should do it" säger han och börjar gå. Jag vänder mig om för att fortsätta de sista stegen ner. Vi går bort till datorerna som står i ett hörn av vardagsrummet. Jag är påväg att sätta mig på en stol när Nathan är snabb och hinner ta den före.
"Not okay" jag putar med underläppen och lägger armarna i kors.
"You know you're just cute when you do that, come here" skrattar han och öppnar sin famn till mig. Jag sätter mig ner i hans knä.
Jag vet inte vad jag tänker, vad jag känner. Varför jag ens vill leta upp honom. Eller jo, jag har ett hopp kvar. Hittar jag honom kommer jag förhoppningsvis få ett nytt liv, slippa bo här, slippa känna saknaden av min familj. Vill bara vara nära min familj just nu - som alla andra. Jag hade en familj men de alla försvann. Liam var väldigt lik Harry och jag kände tryggheten hos honnom. Jag hade lätt kunnat kalla honom min bror. Önskar bara att han hade stannat, jag känner mig tom utan honom här. Vill bara hjälpa honom och få han att se ljuset igen.
"Here" säger Nathan plötsligt. Jag böjer mig fram mot skärmen och läser vad som står om honom.
"Zayn Malik, 23. Bradford" Jag tar fram min mobil och öppnar en anteckningsapp för att skriva ner adressen. Malik - Måste han ha fått från sina nuvarande föräldrar. Tankarna börjar snurra igen. Hur ska jag hitta honom? Ska jag gå själv? Kommer någon följa med mig på min resa? Om jag hittar honom - hur bemöter man en bror som man inte visste att man hade?
"So, when do we leave?" säger Nathan samtidigt som han petar mig i sidan. Jag ger ifrån mig ett pip och ställer mig upp, han vet att jag är otroligt kittlig.
"What do you mean?" frågar jag dumt och kollar på Alva som står med armarna i kors. Hon vänder förvånat blicken till mig när orden kommer ut ur min mun.
"We're going with you" Nathan ställer sig upp och lägger sina händer på mina axlar. "Me, Alva and Niall are going with you, understand?" hans gröna ögon stirrar rakt in i min själ och han menar varje ord han säger. Jag nickar långsamt med blicken fäst i hand ögon, hans vackra ögon.
"Good" han tar bort händerna från mina axlar men släpper inte blicken. Någonstans långt inne bland alla min känslor skriker de 'kyss honom', medan mitt huvud säger 'oh fuck u Nate' med en retsam röst. Han är en vän, riktigt bra vän dessutom. Tror faktiskt han tycker bättre om Alva än mig även om jag vet att Alva tyckte otroligt mycket om Liam. Efter något som känns som en evighet av ögonkontakt med Nathan harklar sig Niall högljut och alla vänder sig mot honom. Han skakar bara på huvudet och börjar gå bort mot trapporna.
Väl uppe börjar vi alla packa ihop våra väskor för vad som väntar oss, veckor på resande fot.
Måste bara be om ursäkt för allt jag ställt till med. Förrvirrande texter, olika information överallt. Jag kan säga att jag inte har skrivit ner något om personerna, händelserna eller något så när jag skriver ett kapitel så skiver jag utifrån vad jag tänker just nu. Nathan's ögon kanske har varit blåa, eller bruna, i något annat kapitel - jag är för lat för att gå tillbaka i mina kapitel haha.
Men förhoppningsvis så blir det bättre framöver. Jag har idéer igen och kommer fortsätta den här gången. Det ska bli drama mina vänner - förhoppningsvis.
Sitter redan och skriver på nya kapitel så tror att de kommer komma upp med jämna mellanrum .. kan dock inte lova något.
((blev bildlöst då jag inte orkar öppna photoshop ehe))
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
"I want to find him" säger jag samtidigt som jag borstar tänderna.
"Wait, what. Liam?" Niall kommer in i badrummet och ser förvånad ut.
"No weirdo, Zayn" jag kollar på honom genom spegeln. Han står lutad mot dörrkarmen med samma min som han hade när han kom in. Förvånad och verkar inte förstå vad som pågår.
"And who's that?"
"Oh, I'm sorry. Apparently my brother, i don't know." jag vänder mig om och går ut ur badrummet. "Well, I'm going to Alva and Nate". Jag går längs korridoren fram till deras dörr och knackar. Ut kommer de båda med ett stort leende på läpparna.
"Hey Lovisa" säger Nathan högljut.
"Shhh" fnittrar jag och börjar gå mot trappan.
"What do you want?" frågar Alva när vi går nerför trappan.
"I wanna find Zayn" jag stannar upp och vänder mig om. Ger ifrån mig ett snett leende när jag ser Alva's ansiktsuttryck, hon ser inte glad ut. Väldigt förvånad över orden som just kom ut ur min mun. Jag slänger en blick upp mot Nathan som bara ler. Den killen och sitt leende, jag orkar inte med honom. En glädjespridare är vad han är.
"I think you should do it" säger han och börjar gå. Jag vänder mig om för att fortsätta de sista stegen ner. Vi går bort till datorerna som står i ett hörn av vardagsrummet. Jag är påväg att sätta mig på en stol när Nathan är snabb och hinner ta den före.
"Not okay" jag putar med underläppen och lägger armarna i kors.
"You know you're just cute when you do that, come here" skrattar han och öppnar sin famn till mig. Jag sätter mig ner i hans knä.
Jag vet inte vad jag tänker, vad jag känner. Varför jag ens vill leta upp honom. Eller jo, jag har ett hopp kvar. Hittar jag honom kommer jag förhoppningsvis få ett nytt liv, slippa bo här, slippa känna saknaden av min familj. Vill bara vara nära min familj just nu - som alla andra. Jag hade en familj men de alla försvann. Liam var väldigt lik Harry och jag kände tryggheten hos honnom. Jag hade lätt kunnat kalla honom min bror. Önskar bara att han hade stannat, jag känner mig tom utan honom här. Vill bara hjälpa honom och få han att se ljuset igen.
"Here" säger Nathan plötsligt. Jag böjer mig fram mot skärmen och läser vad som står om honom.
"Zayn Malik, 23. Bradford" Jag tar fram min mobil och öppnar en anteckningsapp för att skriva ner adressen. Malik - Måste han ha fått från sina nuvarande föräldrar. Tankarna börjar snurra igen. Hur ska jag hitta honom? Ska jag gå själv? Kommer någon följa med mig på min resa? Om jag hittar honom - hur bemöter man en bror som man inte visste att man hade?
"So, when do we leave?" säger Nathan samtidigt som han petar mig i sidan. Jag ger ifrån mig ett pip och ställer mig upp, han vet att jag är otroligt kittlig.
"What do you mean?" frågar jag dumt och kollar på Alva som står med armarna i kors. Hon vänder förvånat blicken till mig när orden kommer ut ur min mun.
"We're going with you" Nathan ställer sig upp och lägger sina händer på mina axlar. "Me, Alva and Niall are going with you, understand?" hans gröna ögon stirrar rakt in i min själ och han menar varje ord han säger. Jag nickar långsamt med blicken fäst i hand ögon, hans vackra ögon.
"Good" han tar bort händerna från mina axlar men släpper inte blicken. Någonstans långt inne bland alla min känslor skriker de 'kyss honom', medan mitt huvud säger 'oh fuck u Nate' med en retsam röst. Han är en vän, riktigt bra vän dessutom. Tror faktiskt han tycker bättre om Alva än mig även om jag vet att Alva tyckte otroligt mycket om Liam. Efter något som känns som en evighet av ögonkontakt med Nathan harklar sig Niall högljut och alla vänder sig mot honom. Han skakar bara på huvudet och börjar gå bort mot trapporna.
Väl uppe börjar vi alla packa ihop våra väskor för vad som väntar oss, veckor på resande fot.
Måste bara be om ursäkt för allt jag ställt till med. Förrvirrande texter, olika information överallt. Jag kan säga att jag inte har skrivit ner något om personerna, händelserna eller något så när jag skriver ett kapitel så skiver jag utifrån vad jag tänker just nu. Nathan's ögon kanske har varit blåa, eller bruna, i något annat kapitel - jag är för lat för att gå tillbaka i mina kapitel haha.
Men förhoppningsvis så blir det bättre framöver. Jag har idéer igen och kommer fortsätta den här gången. Det ska bli drama mina vänner - förhoppningsvis.
Sitter redan och skriver på nya kapitel så tror att de kommer komma upp med jämna mellanrum .. kan dock inte lova något.
((blev bildlöst då jag inte orkar öppna photoshop ehe))
Long Lost Brother - Kapitel 10
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Tre månader senare
Lovisa's perspektiv
"You should wake up" hör jag en röst säga samtidigt som jag känner hur det kittlas under mina fötter.
"Iiiih, stop" utbrister jag och drar till mig mina fötter.
"C'mon Lovisa, you need to face the fact that he's gone" jag ger ifrån mig en suck och öppnar ögonen. Niall står i änden av sängen och ler.
"You've been here since you came from the hospital, which is like two months or something." Säger Nathan som kommer in genom dörren med Alva bakom sig.
"Yes, you need to get out of that damn bed" suckar Alva.
"Oh c'mon guys" jag lägger kudden över huvudet.
Liam lämnade som planerat. Efter att jag vaknade på sjukhuset var det enda han sa "Glad you're okay. Goodbye" och lämnade oss alla. Jag vet inte var han är, ingen vet var han är. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar honom, för det gör jag. Han var där för mig när jag kom, han hjälpte mig genom den svåra tiden när jag hade förlorat Harry. Det känns som att jag inte nämner Harry tillräckligt ofta men det betyder inte att jag inte tänker på honom. Jag går igenom varje dag på grund av Harry, jag lever mitt liv på grund av honom. Det här kommer låta konstigt, men under tiden jag var medvetslös - nästintill död - träffade jag Harry. Han gav mig tips, hjälpte mig att gå vidare. Han ville att jag skulle hjälpa Liam med hans drogproblem - där kom depressionen. Jag vill hjälpa honom men han gav mig inte chansen. Han sprang iväg med vinden och ja, ingen vet var han håller hus.
"You have to leave the bed, now" Niall tar tag i min arm och drar i mig, jag ramlar ner på golvet och ger ifrån mig ett omänskligt ljud. Jag stället mig upp med hjälp av sängen och blänger på Niall.
"Why? What's the point with being out when I don't have anyone around, Harry and Liam is gone. I've noone" Jag hoppar till när tre röster plötsligt hörs.
"Stop" Alva kommer fram till mig. "We will always be here, just let us"
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
Det är kort, riktigt sjukligt kort. Men vet ni vad? DET ÄR ETT KORT KAPITEL. FÖRSTA KAPITLET PÅ TYP TVÅ ÅR.
Sorry för att ni har fått vänta, jag har verkligen inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Har skrivit om början det här kapitlet säkert tjugo gånger innan jag visste vad jag skulle skriva. Tror jag orsakade det där själv i och med att jag skrev att Lovisa kom åkandes, haha.
Skit samma, det är ett kapitel iallafall och jag hoppas nu att jag ska kunna fortsätta skriva! (':
Tre månader senare
Lovisa's perspektiv
"You should wake up" hör jag en röst säga samtidigt som jag känner hur det kittlas under mina fötter.
"Iiiih, stop" utbrister jag och drar till mig mina fötter.
"C'mon Lovisa, you need to face the fact that he's gone" jag ger ifrån mig en suck och öppnar ögonen. Niall står i änden av sängen och ler.
"You've been here since you came from the hospital, which is like two months or something." Säger Nathan som kommer in genom dörren med Alva bakom sig.
"Yes, you need to get out of that damn bed" suckar Alva.
"Oh c'mon guys" jag lägger kudden över huvudet.
Liam lämnade som planerat. Efter att jag vaknade på sjukhuset var det enda han sa "Glad you're okay. Goodbye" och lämnade oss alla. Jag vet inte var han är, ingen vet var han är. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar honom, för det gör jag. Han var där för mig när jag kom, han hjälpte mig genom den svåra tiden när jag hade förlorat Harry. Det känns som att jag inte nämner Harry tillräckligt ofta men det betyder inte att jag inte tänker på honom. Jag går igenom varje dag på grund av Harry, jag lever mitt liv på grund av honom. Det här kommer låta konstigt, men under tiden jag var medvetslös - nästintill död - träffade jag Harry. Han gav mig tips, hjälpte mig att gå vidare. Han ville att jag skulle hjälpa Liam med hans drogproblem - där kom depressionen. Jag vill hjälpa honom men han gav mig inte chansen. Han sprang iväg med vinden och ja, ingen vet var han håller hus.
"You have to leave the bed, now" Niall tar tag i min arm och drar i mig, jag ramlar ner på golvet och ger ifrån mig ett omänskligt ljud. Jag stället mig upp med hjälp av sängen och blänger på Niall.
"Why? What's the point with being out when I don't have anyone around, Harry and Liam is gone. I've noone" Jag hoppar till när tre röster plötsligt hörs.
"Stop" Alva kommer fram till mig. "We will always be here, just let us"
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
Det är kort, riktigt sjukligt kort. Men vet ni vad? DET ÄR ETT KORT KAPITEL. FÖRSTA KAPITLET PÅ TYP TVÅ ÅR.
Sorry för att ni har fått vänta, jag har verkligen inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Har skrivit om början det här kapitlet säkert tjugo gånger innan jag visste vad jag skulle skriva. Tror jag orsakade det där själv i och med att jag skrev att Lovisa kom åkandes, haha.
Skit samma, det är ett kapitel iallafall och jag hoppas nu att jag ska kunna fortsätta skriva! (':
