Lägger ner
Okej.
Jag har tänkt fram och tillbaka men det går inte längre. Jag kan inte fortsätta tyvärr. Jag klarar inte av att skriva det folk vill läsa om - drama.
Vad har jag skrivit hittills liksom? Ren skit haha. Har inte hänt någonting, det leder ingenstans.
Kommer lägga ner fanficen, forever. Jag vill verkligen skriva, det vill jag, men det går inte. Spelar ingen roll vad jag än skriver så blir det fel.
Hoppas ni har det bra så ses vi väl någon annan gång här i livet, pusspuss!
Jag har tänkt fram och tillbaka men det går inte längre. Jag kan inte fortsätta tyvärr. Jag klarar inte av att skriva det folk vill läsa om - drama.
Vad har jag skrivit hittills liksom? Ren skit haha. Har inte hänt någonting, det leder ingenstans.
Kommer lägga ner fanficen, forever. Jag vill verkligen skriva, det vill jag, men det går inte. Spelar ingen roll vad jag än skriver så blir det fel.
Hoppas ni har det bra så ses vi väl någon annan gång här i livet, pusspuss!
Long Lost Brother - Kapitel 11
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
"I want to find him" säger jag samtidigt som jag borstar tänderna.
"Wait, what. Liam?" Niall kommer in i badrummet och ser förvånad ut.
"No weirdo, Zayn" jag kollar på honom genom spegeln. Han står lutad mot dörrkarmen med samma min som han hade när han kom in. Förvånad och verkar inte förstå vad som pågår.
"And who's that?"
"Oh, I'm sorry. Apparently my brother, i don't know." jag vänder mig om och går ut ur badrummet. "Well, I'm going to Alva and Nate". Jag går längs korridoren fram till deras dörr och knackar. Ut kommer de båda med ett stort leende på läpparna.
"Hey Lovisa" säger Nathan högljut.
"Shhh" fnittrar jag och börjar gå mot trappan.
"What do you want?" frågar Alva när vi går nerför trappan.
"I wanna find Zayn" jag stannar upp och vänder mig om. Ger ifrån mig ett snett leende när jag ser Alva's ansiktsuttryck, hon ser inte glad ut. Väldigt förvånad över orden som just kom ut ur min mun. Jag slänger en blick upp mot Nathan som bara ler. Den killen och sitt leende, jag orkar inte med honom. En glädjespridare är vad han är.
"I think you should do it" säger han och börjar gå. Jag vänder mig om för att fortsätta de sista stegen ner. Vi går bort till datorerna som står i ett hörn av vardagsrummet. Jag är påväg att sätta mig på en stol när Nathan är snabb och hinner ta den före.
"Not okay" jag putar med underläppen och lägger armarna i kors.
"You know you're just cute when you do that, come here" skrattar han och öppnar sin famn till mig. Jag sätter mig ner i hans knä.
Jag vet inte vad jag tänker, vad jag känner. Varför jag ens vill leta upp honom. Eller jo, jag har ett hopp kvar. Hittar jag honom kommer jag förhoppningsvis få ett nytt liv, slippa bo här, slippa känna saknaden av min familj. Vill bara vara nära min familj just nu - som alla andra. Jag hade en familj men de alla försvann. Liam var väldigt lik Harry och jag kände tryggheten hos honnom. Jag hade lätt kunnat kalla honom min bror. Önskar bara att han hade stannat, jag känner mig tom utan honom här. Vill bara hjälpa honom och få han att se ljuset igen.
"Here" säger Nathan plötsligt. Jag böjer mig fram mot skärmen och läser vad som står om honom.
"Zayn Malik, 23. Bradford" Jag tar fram min mobil och öppnar en anteckningsapp för att skriva ner adressen. Malik - Måste han ha fått från sina nuvarande föräldrar. Tankarna börjar snurra igen. Hur ska jag hitta honom? Ska jag gå själv? Kommer någon följa med mig på min resa? Om jag hittar honom - hur bemöter man en bror som man inte visste att man hade?
"So, when do we leave?" säger Nathan samtidigt som han petar mig i sidan. Jag ger ifrån mig ett pip och ställer mig upp, han vet att jag är otroligt kittlig.
"What do you mean?" frågar jag dumt och kollar på Alva som står med armarna i kors. Hon vänder förvånat blicken till mig när orden kommer ut ur min mun.
"We're going with you" Nathan ställer sig upp och lägger sina händer på mina axlar. "Me, Alva and Niall are going with you, understand?" hans gröna ögon stirrar rakt in i min själ och han menar varje ord han säger. Jag nickar långsamt med blicken fäst i hand ögon, hans vackra ögon.
"Good" han tar bort händerna från mina axlar men släpper inte blicken. Någonstans långt inne bland alla min känslor skriker de 'kyss honom', medan mitt huvud säger 'oh fuck u Nate' med en retsam röst. Han är en vän, riktigt bra vän dessutom. Tror faktiskt han tycker bättre om Alva än mig även om jag vet att Alva tyckte otroligt mycket om Liam. Efter något som känns som en evighet av ögonkontakt med Nathan harklar sig Niall högljut och alla vänder sig mot honom. Han skakar bara på huvudet och börjar gå bort mot trapporna.
Väl uppe börjar vi alla packa ihop våra väskor för vad som väntar oss, veckor på resande fot.
Måste bara be om ursäkt för allt jag ställt till med. Förrvirrande texter, olika information överallt. Jag kan säga att jag inte har skrivit ner något om personerna, händelserna eller något så när jag skriver ett kapitel så skiver jag utifrån vad jag tänker just nu. Nathan's ögon kanske har varit blåa, eller bruna, i något annat kapitel - jag är för lat för att gå tillbaka i mina kapitel haha.
Men förhoppningsvis så blir det bättre framöver. Jag har idéer igen och kommer fortsätta den här gången. Det ska bli drama mina vänner - förhoppningsvis.
Sitter redan och skriver på nya kapitel så tror att de kommer komma upp med jämna mellanrum .. kan dock inte lova något.
((blev bildlöst då jag inte orkar öppna photoshop ehe))
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
"I want to find him" säger jag samtidigt som jag borstar tänderna.
"Wait, what. Liam?" Niall kommer in i badrummet och ser förvånad ut.
"No weirdo, Zayn" jag kollar på honom genom spegeln. Han står lutad mot dörrkarmen med samma min som han hade när han kom in. Förvånad och verkar inte förstå vad som pågår.
"And who's that?"
"Oh, I'm sorry. Apparently my brother, i don't know." jag vänder mig om och går ut ur badrummet. "Well, I'm going to Alva and Nate". Jag går längs korridoren fram till deras dörr och knackar. Ut kommer de båda med ett stort leende på läpparna.
"Hey Lovisa" säger Nathan högljut.
"Shhh" fnittrar jag och börjar gå mot trappan.
"What do you want?" frågar Alva när vi går nerför trappan.
"I wanna find Zayn" jag stannar upp och vänder mig om. Ger ifrån mig ett snett leende när jag ser Alva's ansiktsuttryck, hon ser inte glad ut. Väldigt förvånad över orden som just kom ut ur min mun. Jag slänger en blick upp mot Nathan som bara ler. Den killen och sitt leende, jag orkar inte med honom. En glädjespridare är vad han är.
"I think you should do it" säger han och börjar gå. Jag vänder mig om för att fortsätta de sista stegen ner. Vi går bort till datorerna som står i ett hörn av vardagsrummet. Jag är påväg att sätta mig på en stol när Nathan är snabb och hinner ta den före.
"Not okay" jag putar med underläppen och lägger armarna i kors.
"You know you're just cute when you do that, come here" skrattar han och öppnar sin famn till mig. Jag sätter mig ner i hans knä.
Jag vet inte vad jag tänker, vad jag känner. Varför jag ens vill leta upp honom. Eller jo, jag har ett hopp kvar. Hittar jag honom kommer jag förhoppningsvis få ett nytt liv, slippa bo här, slippa känna saknaden av min familj. Vill bara vara nära min familj just nu - som alla andra. Jag hade en familj men de alla försvann. Liam var väldigt lik Harry och jag kände tryggheten hos honnom. Jag hade lätt kunnat kalla honom min bror. Önskar bara att han hade stannat, jag känner mig tom utan honom här. Vill bara hjälpa honom och få han att se ljuset igen.
"Here" säger Nathan plötsligt. Jag böjer mig fram mot skärmen och läser vad som står om honom.
"Zayn Malik, 23. Bradford" Jag tar fram min mobil och öppnar en anteckningsapp för att skriva ner adressen. Malik - Måste han ha fått från sina nuvarande föräldrar. Tankarna börjar snurra igen. Hur ska jag hitta honom? Ska jag gå själv? Kommer någon följa med mig på min resa? Om jag hittar honom - hur bemöter man en bror som man inte visste att man hade?
"So, when do we leave?" säger Nathan samtidigt som han petar mig i sidan. Jag ger ifrån mig ett pip och ställer mig upp, han vet att jag är otroligt kittlig.
"What do you mean?" frågar jag dumt och kollar på Alva som står med armarna i kors. Hon vänder förvånat blicken till mig när orden kommer ut ur min mun.
"We're going with you" Nathan ställer sig upp och lägger sina händer på mina axlar. "Me, Alva and Niall are going with you, understand?" hans gröna ögon stirrar rakt in i min själ och han menar varje ord han säger. Jag nickar långsamt med blicken fäst i hand ögon, hans vackra ögon.
"Good" han tar bort händerna från mina axlar men släpper inte blicken. Någonstans långt inne bland alla min känslor skriker de 'kyss honom', medan mitt huvud säger 'oh fuck u Nate' med en retsam röst. Han är en vän, riktigt bra vän dessutom. Tror faktiskt han tycker bättre om Alva än mig även om jag vet att Alva tyckte otroligt mycket om Liam. Efter något som känns som en evighet av ögonkontakt med Nathan harklar sig Niall högljut och alla vänder sig mot honom. Han skakar bara på huvudet och börjar gå bort mot trapporna.
Väl uppe börjar vi alla packa ihop våra väskor för vad som väntar oss, veckor på resande fot.
Måste bara be om ursäkt för allt jag ställt till med. Förrvirrande texter, olika information överallt. Jag kan säga att jag inte har skrivit ner något om personerna, händelserna eller något så när jag skriver ett kapitel så skiver jag utifrån vad jag tänker just nu. Nathan's ögon kanske har varit blåa, eller bruna, i något annat kapitel - jag är för lat för att gå tillbaka i mina kapitel haha.
Men förhoppningsvis så blir det bättre framöver. Jag har idéer igen och kommer fortsätta den här gången. Det ska bli drama mina vänner - förhoppningsvis.
Sitter redan och skriver på nya kapitel så tror att de kommer komma upp med jämna mellanrum .. kan dock inte lova något.
((blev bildlöst då jag inte orkar öppna photoshop ehe))
Long Lost Brother - Kapitel 10
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Tre månader senare
Lovisa's perspektiv
"You should wake up" hör jag en röst säga samtidigt som jag känner hur det kittlas under mina fötter.
"Iiiih, stop" utbrister jag och drar till mig mina fötter.
"C'mon Lovisa, you need to face the fact that he's gone" jag ger ifrån mig en suck och öppnar ögonen. Niall står i änden av sängen och ler.
"You've been here since you came from the hospital, which is like two months or something." Säger Nathan som kommer in genom dörren med Alva bakom sig.
"Yes, you need to get out of that damn bed" suckar Alva.
"Oh c'mon guys" jag lägger kudden över huvudet.
Liam lämnade som planerat. Efter att jag vaknade på sjukhuset var det enda han sa "Glad you're okay. Goodbye" och lämnade oss alla. Jag vet inte var han är, ingen vet var han är. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar honom, för det gör jag. Han var där för mig när jag kom, han hjälpte mig genom den svåra tiden när jag hade förlorat Harry. Det känns som att jag inte nämner Harry tillräckligt ofta men det betyder inte att jag inte tänker på honom. Jag går igenom varje dag på grund av Harry, jag lever mitt liv på grund av honom. Det här kommer låta konstigt, men under tiden jag var medvetslös - nästintill död - träffade jag Harry. Han gav mig tips, hjälpte mig att gå vidare. Han ville att jag skulle hjälpa Liam med hans drogproblem - där kom depressionen. Jag vill hjälpa honom men han gav mig inte chansen. Han sprang iväg med vinden och ja, ingen vet var han håller hus.
"You have to leave the bed, now" Niall tar tag i min arm och drar i mig, jag ramlar ner på golvet och ger ifrån mig ett omänskligt ljud. Jag stället mig upp med hjälp av sängen och blänger på Niall.
"Why? What's the point with being out when I don't have anyone around, Harry and Liam is gone. I've noone" Jag hoppar till när tre röster plötsligt hörs.
"Stop" Alva kommer fram till mig. "We will always be here, just let us"
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
Det är kort, riktigt sjukligt kort. Men vet ni vad? DET ÄR ETT KORT KAPITEL. FÖRSTA KAPITLET PÅ TYP TVÅ ÅR.
Sorry för att ni har fått vänta, jag har verkligen inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Har skrivit om början det här kapitlet säkert tjugo gånger innan jag visste vad jag skulle skriva. Tror jag orsakade det där själv i och med att jag skrev att Lovisa kom åkandes, haha.
Skit samma, det är ett kapitel iallafall och jag hoppas nu att jag ska kunna fortsätta skriva! (':
Tre månader senare
Lovisa's perspektiv
"You should wake up" hör jag en röst säga samtidigt som jag känner hur det kittlas under mina fötter.
"Iiiih, stop" utbrister jag och drar till mig mina fötter.
"C'mon Lovisa, you need to face the fact that he's gone" jag ger ifrån mig en suck och öppnar ögonen. Niall står i änden av sängen och ler.
"You've been here since you came from the hospital, which is like two months or something." Säger Nathan som kommer in genom dörren med Alva bakom sig.
"Yes, you need to get out of that damn bed" suckar Alva.
"Oh c'mon guys" jag lägger kudden över huvudet.
Liam lämnade som planerat. Efter att jag vaknade på sjukhuset var det enda han sa "Glad you're okay. Goodbye" och lämnade oss alla. Jag vet inte var han är, ingen vet var han är. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar honom, för det gör jag. Han var där för mig när jag kom, han hjälpte mig genom den svåra tiden när jag hade förlorat Harry. Det känns som att jag inte nämner Harry tillräckligt ofta men det betyder inte att jag inte tänker på honom. Jag går igenom varje dag på grund av Harry, jag lever mitt liv på grund av honom. Det här kommer låta konstigt, men under tiden jag var medvetslös - nästintill död - träffade jag Harry. Han gav mig tips, hjälpte mig att gå vidare. Han ville att jag skulle hjälpa Liam med hans drogproblem - där kom depressionen. Jag vill hjälpa honom men han gav mig inte chansen. Han sprang iväg med vinden och ja, ingen vet var han håller hus.
"You have to leave the bed, now" Niall tar tag i min arm och drar i mig, jag ramlar ner på golvet och ger ifrån mig ett omänskligt ljud. Jag stället mig upp med hjälp av sängen och blänger på Niall.
"Why? What's the point with being out when I don't have anyone around, Harry and Liam is gone. I've noone" Jag hoppar till när tre röster plötsligt hörs.
"Stop" Alva kommer fram till mig. "We will always be here, just let us"
"True, we're here, no matter what" Nathan kommer fram och lägger armarna runt mig.
"You probably hate me right now but no, we love you and what's Alva said - Let us be here with you"
Det är kort, riktigt sjukligt kort. Men vet ni vad? DET ÄR ETT KORT KAPITEL. FÖRSTA KAPITLET PÅ TYP TVÅ ÅR.
Sorry för att ni har fått vänta, jag har verkligen inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Har skrivit om början det här kapitlet säkert tjugo gånger innan jag visste vad jag skulle skriva. Tror jag orsakade det där själv i och med att jag skrev att Lovisa kom åkandes, haha.
Skit samma, det är ett kapitel iallafall och jag hoppas nu att jag ska kunna fortsätta skriva! (':
Angående uppdatering
Anledningen till att det inte uppdateras är för att jag blev ledsen när jag inte fick några kommentarer även om jag lade ner hela min själ i kapitlet.
Just i dagsläget så mår jag blä, jag försöker vara stark bland människor men i min ensamhet gråter jag.
Min klasskompis och före detta vän (vi var vänner i 6år men mindre nu på senare tid då vi gick helt olika vägar, gick fortfarande i samma klass ... förvirrande, men ah) försvann igår morse och poliser har letat efter henne hela natten fram till 17:30, då hon hittades död.
Ber om ursäkt för uppdateringen just nu, men jag har verkligen ingen lust att skriva och jag hoppas innerligt att ni förstår detta.
Tack.
Jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar, jag kommer länka i 1D gruppen och ni får gärna hålla koll här inne på bloggen också - det kan ta allt från en dag till flera veckor.
Älskar er alla, hoppas ni förstår och att ni inte slutar läsa även om det har gått lite upp och ner med uppdateringen.
Vi ses när jag känner mig redo igen!
Just i dagsläget så mår jag blä, jag försöker vara stark bland människor men i min ensamhet gråter jag.
Min klasskompis och före detta vän (vi var vänner i 6år men mindre nu på senare tid då vi gick helt olika vägar, gick fortfarande i samma klass ... förvirrande, men ah) försvann igår morse och poliser har letat efter henne hela natten fram till 17:30, då hon hittades död.
Ber om ursäkt för uppdateringen just nu, men jag har verkligen ingen lust att skriva och jag hoppas innerligt att ni förstår detta.
Tack.
Jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar, jag kommer länka i 1D gruppen och ni får gärna hålla koll här inne på bloggen också - det kan ta allt från en dag till flera veckor.
Älskar er alla, hoppas ni förstår och att ni inte slutar läsa även om det har gått lite upp och ner med uppdateringen.
Vi ses när jag känner mig redo igen!
Long Lost Brother - Kapitel 9
"Alva, c'mon."
"What? I don't like this" säger hon svagt och suckar.
"Woah, she speaks" säger jag med höjd röst och klappar händerna.
"Ssch" fnittrar hon.
"Liam" jag hör mitt namn men kan inte se var det kommer ifrån. Det är helt öde, inte en människa. Det är som att vara helt ensam, men ändå bland så mycket folk. Jag ser ingen, men jag hör en röst. En röst som säger mitt namn om och om igen. I mitt blinda tillstånd följer jag efter rösten, den blir svagare och till slut tappar jag bort den. Är jag blind, eller kan jag bara inte öppna mina ögon? Jag ser inget, det är helt svart, tomt, öde. Jag vet att jag kan öppna mina ögon, men då kommer jag vara på en annan plats än den jag är på nu och det är jag inte redo för.
Jag sätter mig ner på, vad det känns som, den blöta asfalten och fångar upp några småstenar som jag sedan kastar iväg framför mig.
"Hey" hör jag en röst säga. Jag kollar runt mig men ser ingen, det är fortfarande lika tomt. Men det börjar komma ljud, fotsteg närmar sig, jag hör regnet träffa asfalten, hur dropparna fångar bladen på träden.
"Who are you?" frågar jag i hopp om ett svar.
"I'm me, who are you?" rösten är riktigt nära vilket får mig att hoppa till.
"Liam" säger jag stelt. Allt jag vill just nu är att öppna mina ögon, för den världen jag är i nu. För att kunna bli redo för den världen jag ska tillbaka till.
"Take my hand, Liam. I'll show you something" jag känner en hand runt min handled. Jag sträcker fram båda armarna och lyckas komma på fötter. Vad vill hen visa mig? Vad finns det för mening med att visa mig något om jag ändå inte kommer kunna se det.
"I can't see"
"Promise you, you will when you hear the sound of your past"
"Past?" frågar jag dumt. Jag vill inte tillbaka till mitt förflutna, det är borta. Jag är en ny människa, eller det är iallafall vad jag tror, vad jag har levt efter i flera år. Kanske har jag lurat mig själv.
Ljudet, det är en fest. Musiken är hög, basen känns ända in i själen, golvet skakar av allt folk som dansar och hoppar omkring, skrik, prat - allting skär sig i mina öron.
"Liam, this is you" säger rösten och jag söker efter ett ansikte. Av min stora förvåning ser jag ett ansikte, jag ser ett rum. Det är tystare, men musiken hörs fortfarande och här inne finns det ett gäng som håller på med det värsta man någonsin kan hålla på med, droger.
Blicken blir klarare och jag ser klart och tydligt vem det är som sitter i soffan med några vita linjer framför sig på bordet. Bredvid honom sitter det en kille, han har svart hår och påminner om killen på bilden som Lovisa visade. Killarna tar snabbt upp de vita linjerna, "tjoho" är allt man hinner få från mitt andra jag innan han springer ner till dansgolvet.
"Go" säger rösten, som jag ser tillhör min morbror som dog i en bilolycka för fem år sedan. Jag följer efter mitt andra jag, men jag tappar bort honom. Han är borta.
"He is in the bathroom" jag hoppar till, insåg inte att morbror hade följt efter mig. Jag går mot badrummet, öppnar dörren in till killarnas och ser mitt andra jag stå lutad mot ett av handfaten. En tung och hård blick slängs mot mig precis som att han ser att jag är där.
Jag backar några steg men stoppas.
"Don't"
"But why, why do you do this to me. I don't want to remember him" min blick är fäst på killen i spegeln, hans tårar rinner samtidigt som han försöker hålla sig uppe med hjälp av handfatet.
"There's no why, you need to remember him to remember who you are right now. Why you are in this place, with your dead uncle" jag blir skrämd av tanken. Vad gör jag här? Vad har jag gjort? Hur kan jag vara med min morbror, min döda morbror?
"Why am I here?" jag vänder blicken mot honom.
"That's what you need to figure out. Do you want to go back to your life?"
"Wait" för en sekund kändes det som att jag kunde göra skillnad, även om det här hände för 4 år sedan känns det som att det finns hopp. Jag springer fram till mitt andra jag och håller upp honom. Jag sätter på kallt vatten och stänker det i ansiktet på honom. Han är varm och ostadig, precis i tid för att ramla ihop. Några killar kommer in genom dörren och jag slänger en blick mot min morbror.
"Stay"
"You're patetic" "Idiot" "Loser" är ord som kommer från dem alla och en efter en antingen sparkar eller slår de på mitt andra jag.
Jag var mobbad under hela min uppväxt, inga vänner, ingen som brydde sig. När jag kom upp i åldern var festa det ända sättet att få mig att känna mig älskad, genom drogerna. Jag älskade mig själv helt enkelt.
"I'm here to figure things out, right?"
"Yeah, and you did it. All you had to do was to know why you did all this"
"And I know why now. But why am I here, with you? It's like I'm dead"
"You're in coma my son"
"What did I do?"
"You'll figure it out, it's time for you to go back"
Alva's perspektiv
"Liam is awake" säger en röst, en sköterska hade kommit fram till oss under den korta stund jag hade somnat i Nathan's famn. Jag ger ifrån mig ett leende, ställer mig upp och går längs korridoren för att träffa honom. Jag knackar lätt på dörren innan jag trycker ner det kalla handtaget för att gå in i rummet.
"Hi" säger jag tyst och går bort mot sängen.
"Hi" säger han svagt tillbaka, "I'm sorry" fortsätter han och jag kollar mot Nathan som står i änden av sängen.
"It's okay, you'll be fine"
"Where's Lovisa" frågar han oroligt och kollar runt i rummet.
"She... she passed out when he was about to tell about you" svarar Nathan och sätter sig bredvid Liam i sängen.
"Is she alright?"
"Yes, all she need to do is to wake up. She isn't that far away, she just need to be ready"
"It's my fault, everything"
"But why?"
"It's all about my past, I thought I had left it behind but I truly haven't. That's what happened"
"I don't understand" säger jag och kollar på Nathan.
"Drugs?" frågar han och Liam nickar.
"I'm sorry, I was clean, til that day three months ago when this girl came into my life. She's beautiful, she's everything I can ask for, but she's colder than ice. So hard to reach her, so hard forget about her. That day I decided to start again was that day I reminded myself about my past and how much I loved myself, I just needed someone to love me and I knew she will never love me the same way I loved myself back then" Mina ögon börjar fyllar med tårar, han pratar om Lovisa. Kärleken han har visat för Lovisa är egentligen uppenbart, han har gjort allt för henne men hon vägrar se det. Hon drar sig mer mot Nathan än mot Liam vilket får mig att vilja gå under, tycker så synd om Liam som är tvungen att gå igenom det här.
"You know, you'll never love yourself half as much as we love you. Just so you know" jag ger ifrån mig ett leende och får ett tillbaka av Liam, han nickar och sjunker ner i sin säng igen.
"I'm tired guys"
"It's okay, we can leave. Love you" säger jag och ger honom en puss i pannan.
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Blubbblubb, sorry för att det tagit lite tid men min betaläsare har inte varit inne på hela dagen så fick jaga en annan och så vidare.
Men IM BACK!
Jag har idéer som aldrig förr, thank god for music.
"What? I don't like this" säger hon svagt och suckar.
"Woah, she speaks" säger jag med höjd röst och klappar händerna.
"Ssch" fnittrar hon.
"Liam" jag hör mitt namn men kan inte se var det kommer ifrån. Det är helt öde, inte en människa. Det är som att vara helt ensam, men ändå bland så mycket folk. Jag ser ingen, men jag hör en röst. En röst som säger mitt namn om och om igen. I mitt blinda tillstånd följer jag efter rösten, den blir svagare och till slut tappar jag bort den. Är jag blind, eller kan jag bara inte öppna mina ögon? Jag ser inget, det är helt svart, tomt, öde. Jag vet att jag kan öppna mina ögon, men då kommer jag vara på en annan plats än den jag är på nu och det är jag inte redo för.
Jag sätter mig ner på, vad det känns som, den blöta asfalten och fångar upp några småstenar som jag sedan kastar iväg framför mig.
"Hey" hör jag en röst säga. Jag kollar runt mig men ser ingen, det är fortfarande lika tomt. Men det börjar komma ljud, fotsteg närmar sig, jag hör regnet träffa asfalten, hur dropparna fångar bladen på träden.
"Who are you?" frågar jag i hopp om ett svar.
"I'm me, who are you?" rösten är riktigt nära vilket får mig att hoppa till.
"Liam" säger jag stelt. Allt jag vill just nu är att öppna mina ögon, för den världen jag är i nu. För att kunna bli redo för den världen jag ska tillbaka till.
"Take my hand, Liam. I'll show you something" jag känner en hand runt min handled. Jag sträcker fram båda armarna och lyckas komma på fötter. Vad vill hen visa mig? Vad finns det för mening med att visa mig något om jag ändå inte kommer kunna se det.
"I can't see"
"Promise you, you will when you hear the sound of your past"
"Past?" frågar jag dumt. Jag vill inte tillbaka till mitt förflutna, det är borta. Jag är en ny människa, eller det är iallafall vad jag tror, vad jag har levt efter i flera år. Kanske har jag lurat mig själv.
Ljudet, det är en fest. Musiken är hög, basen känns ända in i själen, golvet skakar av allt folk som dansar och hoppar omkring, skrik, prat - allting skär sig i mina öron.
"Liam, this is you" säger rösten och jag söker efter ett ansikte. Av min stora förvåning ser jag ett ansikte, jag ser ett rum. Det är tystare, men musiken hörs fortfarande och här inne finns det ett gäng som håller på med det värsta man någonsin kan hålla på med, droger.
Blicken blir klarare och jag ser klart och tydligt vem det är som sitter i soffan med några vita linjer framför sig på bordet. Bredvid honom sitter det en kille, han har svart hår och påminner om killen på bilden som Lovisa visade. Killarna tar snabbt upp de vita linjerna, "tjoho" är allt man hinner få från mitt andra jag innan han springer ner till dansgolvet.
"Go" säger rösten, som jag ser tillhör min morbror som dog i en bilolycka för fem år sedan. Jag följer efter mitt andra jag, men jag tappar bort honom. Han är borta.
"He is in the bathroom" jag hoppar till, insåg inte att morbror hade följt efter mig. Jag går mot badrummet, öppnar dörren in till killarnas och ser mitt andra jag stå lutad mot ett av handfaten. En tung och hård blick slängs mot mig precis som att han ser att jag är där.
Jag backar några steg men stoppas.
"Don't"
"But why, why do you do this to me. I don't want to remember him" min blick är fäst på killen i spegeln, hans tårar rinner samtidigt som han försöker hålla sig uppe med hjälp av handfatet.
"There's no why, you need to remember him to remember who you are right now. Why you are in this place, with your dead uncle" jag blir skrämd av tanken. Vad gör jag här? Vad har jag gjort? Hur kan jag vara med min morbror, min döda morbror?
"Why am I here?" jag vänder blicken mot honom.
"That's what you need to figure out. Do you want to go back to your life?"
"Wait" för en sekund kändes det som att jag kunde göra skillnad, även om det här hände för 4 år sedan känns det som att det finns hopp. Jag springer fram till mitt andra jag och håller upp honom. Jag sätter på kallt vatten och stänker det i ansiktet på honom. Han är varm och ostadig, precis i tid för att ramla ihop. Några killar kommer in genom dörren och jag slänger en blick mot min morbror.
"Stay"
"You're patetic" "Idiot" "Loser" är ord som kommer från dem alla och en efter en antingen sparkar eller slår de på mitt andra jag.
Jag var mobbad under hela min uppväxt, inga vänner, ingen som brydde sig. När jag kom upp i åldern var festa det ända sättet att få mig att känna mig älskad, genom drogerna. Jag älskade mig själv helt enkelt.
"I'm here to figure things out, right?"
"Yeah, and you did it. All you had to do was to know why you did all this"
"And I know why now. But why am I here, with you? It's like I'm dead"
"You're in coma my son"
"What did I do?"
"You'll figure it out, it's time for you to go back"
Alva's perspektiv
"Liam is awake" säger en röst, en sköterska hade kommit fram till oss under den korta stund jag hade somnat i Nathan's famn. Jag ger ifrån mig ett leende, ställer mig upp och går längs korridoren för att träffa honom. Jag knackar lätt på dörren innan jag trycker ner det kalla handtaget för att gå in i rummet.
"Hi" säger jag tyst och går bort mot sängen.
"Hi" säger han svagt tillbaka, "I'm sorry" fortsätter han och jag kollar mot Nathan som står i änden av sängen.
"It's okay, you'll be fine"
"Where's Lovisa" frågar han oroligt och kollar runt i rummet.
"She... she passed out when he was about to tell about you" svarar Nathan och sätter sig bredvid Liam i sängen.
"Is she alright?"
"Yes, all she need to do is to wake up. She isn't that far away, she just need to be ready"
"It's my fault, everything"
"But why?"
"It's all about my past, I thought I had left it behind but I truly haven't. That's what happened"
"I don't understand" säger jag och kollar på Nathan.
"Drugs?" frågar han och Liam nickar.
"I'm sorry, I was clean, til that day three months ago when this girl came into my life. She's beautiful, she's everything I can ask for, but she's colder than ice. So hard to reach her, so hard forget about her. That day I decided to start again was that day I reminded myself about my past and how much I loved myself, I just needed someone to love me and I knew she will never love me the same way I loved myself back then" Mina ögon börjar fyllar med tårar, han pratar om Lovisa. Kärleken han har visat för Lovisa är egentligen uppenbart, han har gjort allt för henne men hon vägrar se det. Hon drar sig mer mot Nathan än mot Liam vilket får mig att vilja gå under, tycker så synd om Liam som är tvungen att gå igenom det här.
"You know, you'll never love yourself half as much as we love you. Just so you know" jag ger ifrån mig ett leende och får ett tillbaka av Liam, han nickar och sjunker ner i sin säng igen.
"I'm tired guys"
"It's okay, we can leave. Love you" säger jag och ger honom en puss i pannan.
"Yeah man, take care. We'll be around" säger Nathan innan vi båda går ut genom dörren. Vi möts av springande läkare och sjuksköterskor. Jag kollar åt vänster och ser en säng komma rullandes i full fart. Jag tar tag i Nathan's hand och trycker mig mot honom, det får inte vara Lovisa, det kan inte vara Lovisa. Sängen åker snabbt förbi oss, men tillräckligt långsamt för att kunna se det, hennes vågiga, bruna hår ligger trassligt på ena sidan av hennes huvud och hennes korta kropp räcker över lite mer än halva sängen - säger bara en sak; Lovisa.
Blubbblubb, sorry för att det tagit lite tid men min betaläsare har inte varit inne på hela dagen så fick jaga en annan och så vidare.
Men IM BACK!
Jag har idéer som aldrig förr, thank god for music.
Long Lost Brother - Kapitel 8
"Liam" säger jag när jag gått in i rummet. Jag snurrar runt och undersöker varje vrå. Går in i badrummet och ser en kropp på golvet.
"Liam!" ropar jag och springer fram till den medvetslösa kroppen.
"Liam!" ropar jag och springer fram till den medvetslösa kroppen.
"Liam!" med tårarna rinnande ner för mina kinder skakar jag honom och gör allt för att få honom att vakna. Vad ska jag göra? Jag har aldrig lärt mig vad man ska göra i en situation som denna.
"Hold on" säger jag och springer ut ur rummet. Mina fötter leder mig bort till Nathan och Alva's rum, jag knackar hårt och i något som känns som en evighet på dörren tills Nathan öppnar.
"Help" säger jag ynkligt och kollar honom rakt in i hans ögon som börjar blänka.
"What's happening?" han lägger sina armar på mina axlar för att lugna ner mig.
"L ... Liam" stammar jag och jag börjar skaka.
"Where?"
"The b... bath-" yrseln tar över och jag faller ner mot golvet.
Nathan's perspektiv
Jag känner hur trycket lättar under mina händer.
"Lovisa!" säger jag snabbt och böjer mig ner mot henne. Jag för mina fingrar mot hennes hals och känner efter puls, det pulsar lätt under mina fingrar och jag pustar ut. "Alva, call the ambulance" ropar jag och Alva kommer ut ur rummet.
"What's happening"
"She passed out while she was talking about Lia-" snabbt slog tanken mig om Liam och jag ställde mig upp för att springa bort till hans rum.
"What are you doing, what should I do?" ropar Alva efter mig.
"Call an ambulance!" ropar jag tillbaka och går in till Liam och Lovisa's rum.
"Liam" säger jag tyst och kollar runt i rummet men ser ingen. Jag kollar lite försiktigt in i badrummet och ser en medvetslös kropp ligga på golvet. Jag springer fram till honom och kollar hans puls men lyckas inte hitta någon.
"Alva, for gods sake. Come here!" skriker jag och snabbt kommer det flera som samlar sig runt oss. Alva kommer in springandes med mobilen i sin högra hand.
"Did you call the ambulance?" säger jag snabbt och hon nickar. Hon står som en orörlig docka framför Liam och kollar ner på hans orörliga kropp.
"What's their names?" frågar en polis som precis kommit till huset. Ambulanssjukvården tar hand om de båda medan en annan polis står och pratar med ms. Cowen.
"Liam and Lovisa" säger jag, Alva är fortfarande lika stel och har inte sagt något på en halvtimme.
"Are you a friend of theirs?"
"Yes, we both are" suckar jag och killen nickar och går iväg. Jag drar med mig Alva och går mot ambulansen.
"Alva, c'mon."
"What? I don't like this" säger hon svagt och suckar.
"Woah, she speaks" säger jag med höjd röst och klappar händerna.
"Ssch" fnittrar hon.
Vet ni vad?
Det är allt ni får, resten får ni tomorrow. Blehe, det kapitlet är redan klart så gör det som ett tidsinställt så kommer det komma upp under dagen imorgon.
Detta är väldigt kort, i know men jag vet inte riktigt hur jag ska få det att gå från ett ställe till ett helt annat i ett kapitel, har aldrig fått det att fungera.
Tror det har med mina filmerfarenheter att göra.
Får inte ihop det iallafall, så fortsättningen får ni helt enkelt imorgon! (:
blev dessutom ingen betaläsare den här gången då jag ville få upp kapitlet direkt, därav är det lite halvt sådär men nästa blir bättre.
Det är allt ni får, resten får ni tomorrow. Blehe, det kapitlet är redan klart så gör det som ett tidsinställt så kommer det komma upp under dagen imorgon.
Detta är väldigt kort, i know men jag vet inte riktigt hur jag ska få det att gå från ett ställe till ett helt annat i ett kapitel, har aldrig fått det att fungera.
Tror det har med mina filmerfarenheter att göra.
Får inte ihop det iallafall, så fortsättningen får ni helt enkelt imorgon! (:
blev dessutom ingen betaläsare den här gången då jag ville få upp kapitlet direkt, därav är det lite halvt sådär men nästa blir bättre.
Mår halvt sådär.
det kommer komma ett nytt kapitel ... när jag känner mig bättre och kan skriva. mår halvt sådär psykiskt och vill inte att något ska ta sig ut på kapitlet.
Dessutom så vet jag inte vad som ska hända Liam, vad han har gjort .. haha. ugh, skulle aldrig gett mig in på det där alltså. :c
Dessutom så vet jag inte vad som ska hända Liam, vad han har gjort .. haha. ugh, skulle aldrig gett mig in på det där alltså. :c
Long Lost Brother - Kapitel 7
“I ... I ..." börjar jag och stirrar rakt fram. “I know who that guy in the picture is" säger jag snabbt och flyttar blicken till henne. Hon blir tyst och bara sitter och kollar på mig.
"What?" säger hon ynkligt och jag sänker huvudet. Vad har jag gjort? Det sista jag vill är att bli ovän med henne men samtidigt kan hon inte följa med mig. Ångesten stiger inom mig, vad tänker hon? Varför? "Tänk om du någon gång hade kunnat hålla tyst, bara för några minuter. Att såra henne på det här sättet är det mest idiotiska du någonsin kan göra" tänker jag för mig själv.
"Idiot" säger jag tyst för mig själv och Lovisa ställer sig snabbt upp.
"What did you just say?" säger hon med armarna i kors och höjda ögonbryn.
"Nothing" mumlar jag och kollar upp på henne. "I'm sorry ..." fortsätter jag innan hon avbryter mig.
"You know what? You don't have to say you're sorry, save your sympathy." hon viftar med händerna, vänder på klacken och går ut ur rummet, smäller igen dörren med en smäll och jag sjunker ner i sängen igen.
LOVISA'S PERSPEKTIV
Han kan inte mena allvar, varför har han inte sagt något för och varför säger han det just nu? Vill han inte ha med mig så vill han inte, men han behöver inte slänga ur sig saker som detta precis innan avfärd. Jag styr mina steg mot Alva och Nate's rum men när jag lyfter blicken ser jag den nya killen stå ensam precis vid trappan, jag saktar ner och tvekar på om jag ska gå till Alva eller den nya killen. Vad har jag att förlora, han ser ensam ut. Jag ökar farten igen och går mot honom.
"Hi" säger jag och han lyfter huvudet.
"Hi L" säger han med ett leende.
"Sorry, forgot your name"
"Niall"
"Right, sorry" säger jag och ler ursäktande. Jag går ner för trappan med Niall efter mig, bort till sofforna och sätter mig ner.
"Hey, sit down" säger jag och klappar med handen bredvid mig. Försiktigt sätter han sig ner och kollar rakt ut i luften.
"So, why are you here?" frågar jag lite försiktigt och kollar på honom. Han vänder sin blick mot mig och hans klarblåa ögon skriker rädsla.
"I ... I've lost my brother" säger han tyst och vänder bort blicken.
"Oh, I'm sorry"
"It's okay, guess he needed to"
"Maybe" jag är långt borta och tänker på vad jag ska göra med Liam, jag behöver tips från någon som känner honom. Alva och Nate. "I'm sorry Niall, I need to go."
"Okay, don't worry"
Jag ställer mig upp och vänder mig mot honom.
"Sorry" säger jag och går bort till trappan. Jag släpar mig upp, det känns som att jag har flera ton sten hängandes på mig som gör att allt tyngs ner. Känner mig jättetung och vill inte göra något, men måste göra något åt Liam. Tårarna börjar rinna när jag knackar på dörren till A och N's rum. Alva öppnar och jag visste inte att ett så glatt ansikte kunde ändras till oroligt på så kort tid.
"What's wrong?" säger hon och slänger sig runt mig.
"Liam" säger jag snabbt och tar mig ur hennes grepp. Jag går in i deras rum och sätter mig på en av stolarna som står under fönstret längst in i rummet.
"Liam said he knows who that guy in the picture is" jag och Alva kollar på Nathan som precis kommer ut ur badrummet. Nathan rycker på axlarna.
"Well, we know it too" suckar Alva. "I didn't know he would tell you" fortsätter hon och skakar på huvudet.
"You know about this?"
"Yeah, but can't tell you. It's Liam who know him so he will tell you when he's ready"
"You mean after he has left?"
"What do you mean?"
"He's leaving and god knows where"
"But, he can't go by himself"
"That's what I said"
"And?"
"He said that he know the boy on the picture. I got angry, went away, met Niall and now I'm here and I've no idea what to do"
"Talk to him" säger Nathan plötsligt och jag hoppar till.
"But ..."
"Agree, talk to him" säger Alva och ställer sig upp.
"I don't want to" jag ställer mig upp och kollar på Nathan som står vid dörren.
"Do it!" säger Alva och knuffar mig mot dörren, Nathan öppnar och de båda knuffar ut mig.
"Talk to him" säger de samtidigt och stänger dörren.
"Thank you soooooo much" säger jag ironiskt och släpar mig till vårt rum, öppnar dörren och möts av ett tomt rum, ingen Liam.
"Liam" säger jag när jag gått in i rummet. Jag snurrar runt och undersöker varje vrå. Går in i badrummet och ser en kropp på golvet.
"Liam!" ropar jag och springer fram till den medvetslösa kroppen.
Jag vet att det är kort, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men snart så börjar äventyret, ehe. Stay tuned my friends!
"Idiot" säger jag tyst för mig själv och Lovisa ställer sig snabbt upp.
"What did you just say?" säger hon med armarna i kors och höjda ögonbryn.
"Nothing" mumlar jag och kollar upp på henne. "I'm sorry ..." fortsätter jag innan hon avbryter mig.
"You know what? You don't have to say you're sorry, save your sympathy." hon viftar med händerna, vänder på klacken och går ut ur rummet, smäller igen dörren med en smäll och jag sjunker ner i sängen igen.
LOVISA'S PERSPEKTIV
Han kan inte mena allvar, varför har han inte sagt något för och varför säger han det just nu? Vill han inte ha med mig så vill han inte, men han behöver inte slänga ur sig saker som detta precis innan avfärd. Jag styr mina steg mot Alva och Nate's rum men när jag lyfter blicken ser jag den nya killen stå ensam precis vid trappan, jag saktar ner och tvekar på om jag ska gå till Alva eller den nya killen. Vad har jag att förlora, han ser ensam ut. Jag ökar farten igen och går mot honom.
"Hi" säger jag och han lyfter huvudet.
"Hi L" säger han med ett leende.
"Sorry, forgot your name"
"Niall"
"Right, sorry" säger jag och ler ursäktande. Jag går ner för trappan med Niall efter mig, bort till sofforna och sätter mig ner.
"Hey, sit down" säger jag och klappar med handen bredvid mig. Försiktigt sätter han sig ner och kollar rakt ut i luften.
"So, why are you here?" frågar jag lite försiktigt och kollar på honom. Han vänder sin blick mot mig och hans klarblåa ögon skriker rädsla.
"I ... I've lost my brother" säger han tyst och vänder bort blicken.
"Oh, I'm sorry"
"It's okay, guess he needed to"
"Maybe" jag är långt borta och tänker på vad jag ska göra med Liam, jag behöver tips från någon som känner honom. Alva och Nate. "I'm sorry Niall, I need to go."
"Okay, don't worry"
Jag ställer mig upp och vänder mig mot honom.
"Sorry" säger jag och går bort till trappan. Jag släpar mig upp, det känns som att jag har flera ton sten hängandes på mig som gör att allt tyngs ner. Känner mig jättetung och vill inte göra något, men måste göra något åt Liam. Tårarna börjar rinna när jag knackar på dörren till A och N's rum. Alva öppnar och jag visste inte att ett så glatt ansikte kunde ändras till oroligt på så kort tid.
"What's wrong?" säger hon och slänger sig runt mig.
"Liam" säger jag snabbt och tar mig ur hennes grepp. Jag går in i deras rum och sätter mig på en av stolarna som står under fönstret längst in i rummet.
"Liam said he knows who that guy in the picture is" jag och Alva kollar på Nathan som precis kommer ut ur badrummet. Nathan rycker på axlarna.
"Well, we know it too" suckar Alva. "I didn't know he would tell you" fortsätter hon och skakar på huvudet.
"You know about this?"
"Yeah, but can't tell you. It's Liam who know him so he will tell you when he's ready"
"You mean after he has left?"
"What do you mean?"
"He's leaving and god knows where"
"But, he can't go by himself"
"That's what I said"
"And?"
"He said that he know the boy on the picture. I got angry, went away, met Niall and now I'm here and I've no idea what to do"
"Talk to him" säger Nathan plötsligt och jag hoppar till.
"But ..."
"Agree, talk to him" säger Alva och ställer sig upp.
"I don't want to" jag ställer mig upp och kollar på Nathan som står vid dörren.
"Do it!" säger Alva och knuffar mig mot dörren, Nathan öppnar och de båda knuffar ut mig.
"Talk to him" säger de samtidigt och stänger dörren.
"Thank you soooooo much" säger jag ironiskt och släpar mig till vårt rum, öppnar dörren och möts av ett tomt rum, ingen Liam.
"Liam" säger jag när jag gått in i rummet. Jag snurrar runt och undersöker varje vrå. Går in i badrummet och ser en kropp på golvet.
"Liam!" ropar jag och springer fram till den medvetslösa kroppen.
Jag vet att det är kort, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men snart så börjar äventyret, ehe. Stay tuned my friends!
Svar på frågor i kommentarer
tänkte bara skriva att om ni frågar någon fråga i en kommentar så svarar jag där och inte som ett inlägg om det inte rör fanficen eller liknande, så ni får gå tillbaka och kolla om ni fått svar. (:
Long Lost Brother - Kapitel 6
"Where have you been?" frågar hon och ger ifrån sig ett snett litet leende.
"Here and there" säger jag stelt och kollar mig omkring.
"Okay, what's wrong?"
"Nothing, it’s fine"
LOVISAS PERSPEKTIV
"Okay, what's wrong?" frågar jag när Liam kommer tillbaka, han ser fundersam ut och har något att säga men verkar inte vilja vilket gör att min nyfikenhet tar över. Vad döljer han?
"Nothing, it's fine" svarar han snabbt och smiter in i badrummet för att undvika en konversation.
"okay" mumlar jag för mig själv och återgår till min bok som jag läste innan Liam kom in.
Det knackar på dörren och Liam kommer ut ur badrummet och öppnar dörren.
"Who is it?" frågar jag med ögonen fäst i boken.
"Uhm, I don't know" svarar han och jag lyfter blicken. Utanför står en blond, ganska kort kille med huvudet nedsäkt och en väska i händerna. Han lyfter sakta på huvudet och kollar på Liam.
"Ms. Cowen said I need to sleep here" säger han ynkligt och hans små, blåa ögon blir större. Jag reser mig upp och går bort till dem och ställer mig bredvid Liam.
"I don't know what Ms. Cowen is thinkin, but there's no place" säger jag ursäktande och kollar upp på Liam.
"I'll go downstairs and talk to her" suckar han och tränger sig förbi killen och ner längs korridoren.
"Lovisa, you can call me L" säger jag och sträcker fram handen.
"Niall" säger han och tar försiktigt emot den.
LIAMS PERSPEKTIV
Jag förstår verkligen inte vad Ms. Cowen tänker när hon tränger in tre personer i ett rum som mitt och Lovisas, det är knappt att det får plats två personer, hur ska vi då få plats med en till. Jag skakar på huvudet och går ner för trappan. Som vanligt vid den här tiden står hon vid spisen och lyfter blicken när hon hör att jag kommer.
"Why?" säger jag bestämt och lägger armarna i kors.
"Because there's no other place" säger hon och rynkar pannan. Jag känner ilskan stiga i mig och vill slänga ut alla ord mot henne men håller igen och hånler.
"No, it's because you hate me"
"Maybe it is, or maybe because you'll move?" säger hon och granskar mig nerifrån och upp.
"What the actually fuck?" utbrister jag och går närmare henne.
"You need to move" säger hon med en snäll röst som får mig att hata henne ännu mer.
"You want me to move, out on the street? Well, I love you too" jag höjer rösten och vänder mig om för att gå tillbaka till rummet. Jag går lugnt upp för trappan och väl uppe ser jag Lovisa och killen stå utanför dörren och snacka. Med bestämda steg går jag mot dem och möter Lovisa's blick. Jag stannar upp och kollar fram och tillbaka mellan dem.
"Niall" säger killen och sträcker fram handen.
"Whatever" fnyser jag och går in och börjar packa ner mina i in väska.
"Liam?" säger Lovisa försiktigt.
"she throws me out"
“No, don't leave!" utbrister Lovisa och kommer fram till mig. Jag slutar med det jag gör och vänder mig mot henne. Jag ser henne djupt in i hennes mörkblåa ögon, jag ser hur de börjar blänka och en tår tränger sig igenom. Hon viker undan blicken och torkar irriterat bort tåren.
“Don't leave" säger hon med gråten i halsen.
“I have to, I can't stay" säger jag och lägger armarna runt henne.
“Why"
“Ms. Cowen hates me, that's why"
“I'm going with you" säger hon och backar. “I'm not leaving you alone" fortsätter hon och vänder sig om för att hämta sin väska.
“Hey, what about Niall? Alva, Nathan?" jag tar tag i hennes arm och hon vänder sig mot mig.
“They'll be fine"
“True, but c'mon. I'll be fine" försäkrar jag och hon skakar på huvudet.
“No, you have nowhere to go and I can't let you be alone" envisas hon och drar sig ur mitt grepp. Hon börjar packa i sin väska. Tankarna snurrar, om jag berättar för henne nu kommer hon hata mig och antagligen stanna kvar. Kanske hon låter mig gå ensam, även om jag vill att hon ska följa med så vill jag inte att hon ska lämna än. Hon behöver tid att tänka och det gör hon bäst i ett stabilt hem än på resande fot. Jag vänder huvudet och kollar på Niall som fortfarande står i dörröppningen.
“Sorry" mimar jag och han ger ifrån sig ett snett leende innan han vänder och går iväg.
“L, there's something I need to tell you" säger jag efter att hon stängt sin väska. Hon kommer och sätter sig bredvid mig på sängen. Jag kollar mer på mina händer och biter mig i läppen.
“What?" säger hon oroligt och jag lyfter blicken.
“I ... I ..." börjar jag och stirrar rakt fram. “I know who that guy in the picture is" säger jag snabbt och flyttar blicken till henne. Hon blir tyst och bara sitter och kollar på mig.
"Here and there" säger jag stelt och kollar mig omkring.
"Okay, what's wrong?"
"Nothing, it’s fine"
LOVISAS PERSPEKTIV
"Okay, what's wrong?" frågar jag när Liam kommer tillbaka, han ser fundersam ut och har något att säga men verkar inte vilja vilket gör att min nyfikenhet tar över. Vad döljer han?
"Nothing, it's fine" svarar han snabbt och smiter in i badrummet för att undvika en konversation.
"okay" mumlar jag för mig själv och återgår till min bok som jag läste innan Liam kom in.
Det knackar på dörren och Liam kommer ut ur badrummet och öppnar dörren.
"Who is it?" frågar jag med ögonen fäst i boken.
"Uhm, I don't know" svarar han och jag lyfter blicken. Utanför står en blond, ganska kort kille med huvudet nedsäkt och en väska i händerna. Han lyfter sakta på huvudet och kollar på Liam.
"Ms. Cowen said I need to sleep here" säger han ynkligt och hans små, blåa ögon blir större. Jag reser mig upp och går bort till dem och ställer mig bredvid Liam.
"I don't know what Ms. Cowen is thinkin, but there's no place" säger jag ursäktande och kollar upp på Liam.
"I'll go downstairs and talk to her" suckar han och tränger sig förbi killen och ner längs korridoren.
"Lovisa, you can call me L" säger jag och sträcker fram handen.
"Niall" säger han och tar försiktigt emot den.
LIAMS PERSPEKTIV
Jag förstår verkligen inte vad Ms. Cowen tänker när hon tränger in tre personer i ett rum som mitt och Lovisas, det är knappt att det får plats två personer, hur ska vi då få plats med en till. Jag skakar på huvudet och går ner för trappan. Som vanligt vid den här tiden står hon vid spisen och lyfter blicken när hon hör att jag kommer.
"Why?" säger jag bestämt och lägger armarna i kors.
"Because there's no other place" säger hon och rynkar pannan. Jag känner ilskan stiga i mig och vill slänga ut alla ord mot henne men håller igen och hånler.
"No, it's because you hate me"
"Maybe it is, or maybe because you'll move?" säger hon och granskar mig nerifrån och upp.
"What the actually fuck?" utbrister jag och går närmare henne.
"You need to move" säger hon med en snäll röst som får mig att hata henne ännu mer.
"You want me to move, out on the street? Well, I love you too" jag höjer rösten och vänder mig om för att gå tillbaka till rummet. Jag går lugnt upp för trappan och väl uppe ser jag Lovisa och killen stå utanför dörren och snacka. Med bestämda steg går jag mot dem och möter Lovisa's blick. Jag stannar upp och kollar fram och tillbaka mellan dem.
"Niall" säger killen och sträcker fram handen.
"Whatever" fnyser jag och går in och börjar packa ner mina i in väska.
"Liam?" säger Lovisa försiktigt.
"she throws me out"
“No, don't leave!" utbrister Lovisa och kommer fram till mig. Jag slutar med det jag gör och vänder mig mot henne. Jag ser henne djupt in i hennes mörkblåa ögon, jag ser hur de börjar blänka och en tår tränger sig igenom. Hon viker undan blicken och torkar irriterat bort tåren.
“Don't leave" säger hon med gråten i halsen.
“I have to, I can't stay" säger jag och lägger armarna runt henne.
“Why"
“Ms. Cowen hates me, that's why"
“I'm going with you" säger hon och backar. “I'm not leaving you alone" fortsätter hon och vänder sig om för att hämta sin väska.
“Hey, what about Niall? Alva, Nathan?" jag tar tag i hennes arm och hon vänder sig mot mig.
“They'll be fine"
“True, but c'mon. I'll be fine" försäkrar jag och hon skakar på huvudet.
“No, you have nowhere to go and I can't let you be alone" envisas hon och drar sig ur mitt grepp. Hon börjar packa i sin väska. Tankarna snurrar, om jag berättar för henne nu kommer hon hata mig och antagligen stanna kvar. Kanske hon låter mig gå ensam, även om jag vill att hon ska följa med så vill jag inte att hon ska lämna än. Hon behöver tid att tänka och det gör hon bäst i ett stabilt hem än på resande fot. Jag vänder huvudet och kollar på Niall som fortfarande står i dörröppningen.
“Sorry" mimar jag och han ger ifrån sig ett snett leende innan han vänder och går iväg.
“L, there's something I need to tell you" säger jag efter att hon stängt sin väska. Hon kommer och sätter sig bredvid mig på sängen. Jag kollar mer på mina händer och biter mig i läppen.
“What?" säger hon oroligt och jag lyfter blicken.
“I ... I ..." börjar jag och stirrar rakt fram. “I know who that guy in the picture is" säger jag snabbt och flyttar blicken till henne. Hon blir tyst och bara sitter och kollar på mig.
Long Lost Brother - Kapitel 5
"But you’ll leave" snyftar jag och vänder mig mot honom.
"No, I would never leave you. Not now" han ger ifrån sig ett litet leende som smittar av sig på mig.
"I believe you" säger jag och sluter mina ögon.
Mobilen gör ifrån sig ett oljud och jag hoppar upp ur sängen. Jag läser på mobilen och stelnar till.
"Who is it?" frågar Liam som vaknat av mobilen.
"Its Natacha, freaking Natacha." min blick är fäst på mobilen, "Why the hell is she calling me?"
"Well, pick up and you'll get the answer" säger Liam och suckar. Osäkert trycker jag på "answer" och för mobilen mot örat.
"Lovisa"
"Hi, it is .."
"Natacha, yah. What do you want?" jag blir hård i rösten, Nat är den sista jag vill prata med just nu.
"Take it easy, I just want to talk"
"You want to talk? After five years? you're stupid"
"I heard you lost Harry, I'm so sor..."
"No, you aren't sorry and I don't want to talk with you. C'mon, what do you want?"
"I just wanted to know how you're doing"
"I lost my brother, what do you think?"
"But..."
"I'm broken, I cry every night, I have nightmares."
"I'm sorry"
"Yahyah, bye" säger jag snabbt och lägger på. Jag slänger mobilen bredvid mig i sängen och lutar huvudet i händerna. Natacha var min vän, vi hade alltid hållit ihop, döda föräldrar, mobbning men för fem år sedan hittade hon sin pojkvän och det var mer intressant än mig. Jag blev totalt utfryst och pratade inte med folk på flera veckor. Det var under den tiden som Harry betydde mest för mig, han fanns där från början till slutet och fick mig alltid att må så mycket bättre.
"You don't like her?" jag väcktes ur mina tankar när jag hör Liam's röst bakom min rygg. Jag skakar på huvudet och vänder mig om.
"She chosed her boyfriend instead of me" säger jag och börjar pilla med mina naglar. "I kind of hate her for that" suckar jag och kollar upp på Liam.
"I know what you mean"
"What do you mean?"
"Nah, it's not important" säger han och vänder sig om i sängen.
LIAM'S PERSPEKTIV
För fem år sedan hade jag en kompis, vi gjorde allt tillsammans. Men då kom den dagen, som Lovisa pratade om, han hittade sin tjej och stack iväg och vem vet var. Jag har inte hört av honom sedan dess, vet inte ens om han är vid liv. Mina tankar går till honom men antar att allt jag behöver göra är att glömma honom, för jag kommer aldrig hitta honom.
Jag kommer ihåg den dagen då han visade mig en bild på sin syster, han hade precis fått reda på att han är adopterad och har en syster.
När jag ser bilden framför mig ser det ut som Lovisa. Jag tänker tillbaka då Lovisa hittade bilden på en mörkhårig, söt liten kille. Tanken slår mig och visst var det Zayn som var på bilden hon hittade. Jag går upp ur sängen och tar på mig en t-shirt. Går mot dörren och slänger en blick på Lovisa som har somnat om. Jag släpar mig fram till Nathan's dörr och knackar, hör steg innanför och snart trycks handtaget ner.
"Hi Alva" säger jag lugnt och tränger mig mellan henne och dörren.
"Nathan!" ropar jag när jag hör att han är inne i badrummet
"What?!" det ekar mellan badrummets väggar och letar sig ut till rummet.
"I need to talk with you, I kind of have a problem" jag kollar på Alva som genast får en allvarlig blick, jag rycker på axlarna och sätter mig på stolen som står längst in. Nathan kommer ut med svarta mjukisbyxor och en grå t-shirt.
"What is it?" säger Alva som satt sig i sängen. Nathan går och sätter sig på stolen bredvid mig och nickar.
"You know Lovisa?"
"You need to stop asking that, yes. We know her" suckar Alva otåligt.
"Sorry. Do you remember this boy, Zayn?" säger jag oroligt och kollar på dem båda.
"Yeah, I do" svarar Nathan och kollar på Alva som nickar.
"He showed me a picture of a girl, his sister, a few years ago. And a few days ago L found a picture of a boy .." jag kollar på Nathan som sitter med armarna i knät och lutar sig framåt.
"And?" frågar Alva otåligt. Jag kollar på Alva, länge och väl innan hon börjar förstå.
"Are you serious? It can't be true. Do L know?" hon ställer sig upp och går oroligt fram och tillbaka framför oss.
"No"
"If i got this right, you think Zayn is L's brother?"
"Pretty much, yeah" jag känner mig stressad och börjar skaka. "Oh, c'mon Alva. You'll breaking the floor, stop!" säger jag irriterat och lutar mig bakåt.
"And apparently she talked with a girl, Natacha who left her 5 years ago, because of love" mina tankar går vidare. Tänk om Nat och Zayn har träffats, tänk om de två är tillsammans och att Nat vet om att Zayn är L's bror. Vilket helvete det kommer bli.
"So you mean Zayn and this girl Natacha are like ... together?" säger Nathan och kollar på mig.
"Yep, I don't know anything but it isn't impossible" jag ställer mig upp och går mot dörren.
"Thank you" sa jag och går ut.
Jag går försiktigt in i rummet men ser att Lovisa ligger vaken.
"Where have you been?" frågar hon och ger ifrån sig ett snett litet leende.
"Here and there" säger jag stelt och kollar mig omkring.
"Okay, what's wrong?"
"Nothing, it’s fine"
Jag gjorde lite smeknamn till människorna, jag hoppas ni hänger med i svängarna.
Nathan - Nate
Lovisa - L
Natacha - Nat
Måste säga tack till Felicia som hjälper mig att rätta felen jag lätt gör, verkligen jättetack.
HÄR HAR NI HENNES FF, värd att läsa. Har börjat läsa, men inte kommit så långt då jag är rätt kass på att läsa ffs, men snart så (;
'Linkin Park - Powerless'
"No, I would never leave you. Not now" han ger ifrån sig ett litet leende som smittar av sig på mig.
"I believe you" säger jag och sluter mina ögon.
Mobilen gör ifrån sig ett oljud och jag hoppar upp ur sängen. Jag läser på mobilen och stelnar till."Who is it?" frågar Liam som vaknat av mobilen.
"Its Natacha, freaking Natacha." min blick är fäst på mobilen, "Why the hell is she calling me?"
"Well, pick up and you'll get the answer" säger Liam och suckar. Osäkert trycker jag på "answer" och för mobilen mot örat.
"Lovisa"
"Hi, it is .."
"Natacha, yah. What do you want?" jag blir hård i rösten, Nat är den sista jag vill prata med just nu.
"Take it easy, I just want to talk"
"You want to talk? After five years? you're stupid"
"I heard you lost Harry, I'm so sor..."
"No, you aren't sorry and I don't want to talk with you. C'mon, what do you want?"
"I just wanted to know how you're doing"
"I lost my brother, what do you think?"
"But..."
"I'm broken, I cry every night, I have nightmares."
"I'm sorry"
"Yahyah, bye" säger jag snabbt och lägger på. Jag slänger mobilen bredvid mig i sängen och lutar huvudet i händerna. Natacha var min vän, vi hade alltid hållit ihop, döda föräldrar, mobbning men för fem år sedan hittade hon sin pojkvän och det var mer intressant än mig. Jag blev totalt utfryst och pratade inte med folk på flera veckor. Det var under den tiden som Harry betydde mest för mig, han fanns där från början till slutet och fick mig alltid att må så mycket bättre.
"You don't like her?" jag väcktes ur mina tankar när jag hör Liam's röst bakom min rygg. Jag skakar på huvudet och vänder mig om.
"She chosed her boyfriend instead of me" säger jag och börjar pilla med mina naglar. "I kind of hate her for that" suckar jag och kollar upp på Liam.
"I know what you mean"
"What do you mean?"
"Nah, it's not important" säger han och vänder sig om i sängen.
LIAM'S PERSPEKTIV
För fem år sedan hade jag en kompis, vi gjorde allt tillsammans. Men då kom den dagen, som Lovisa pratade om, han hittade sin tjej och stack iväg och vem vet var. Jag har inte hört av honom sedan dess, vet inte ens om han är vid liv. Mina tankar går till honom men antar att allt jag behöver göra är att glömma honom, för jag kommer aldrig hitta honom.
Jag kommer ihåg den dagen då han visade mig en bild på sin syster, han hade precis fått reda på att han är adopterad och har en syster.
När jag ser bilden framför mig ser det ut som Lovisa. Jag tänker tillbaka då Lovisa hittade bilden på en mörkhårig, söt liten kille. Tanken slår mig och visst var det Zayn som var på bilden hon hittade. Jag går upp ur sängen och tar på mig en t-shirt. Går mot dörren och slänger en blick på Lovisa som har somnat om. Jag släpar mig fram till Nathan's dörr och knackar, hör steg innanför och snart trycks handtaget ner.
"Hi Alva" säger jag lugnt och tränger mig mellan henne och dörren.
"Nathan!" ropar jag när jag hör att han är inne i badrummet
"What?!" det ekar mellan badrummets väggar och letar sig ut till rummet.
"I need to talk with you, I kind of have a problem" jag kollar på Alva som genast får en allvarlig blick, jag rycker på axlarna och sätter mig på stolen som står längst in. Nathan kommer ut med svarta mjukisbyxor och en grå t-shirt.
"What is it?" säger Alva som satt sig i sängen. Nathan går och sätter sig på stolen bredvid mig och nickar.
"You know Lovisa?"
"You need to stop asking that, yes. We know her" suckar Alva otåligt.
"Sorry. Do you remember this boy, Zayn?" säger jag oroligt och kollar på dem båda.
"Yeah, I do" svarar Nathan och kollar på Alva som nickar.
"He showed me a picture of a girl, his sister, a few years ago. And a few days ago L found a picture of a boy .." jag kollar på Nathan som sitter med armarna i knät och lutar sig framåt.
"And?" frågar Alva otåligt. Jag kollar på Alva, länge och väl innan hon börjar förstå.
"Are you serious? It can't be true. Do L know?" hon ställer sig upp och går oroligt fram och tillbaka framför oss.
"No"
"If i got this right, you think Zayn is L's brother?"
"Pretty much, yeah" jag känner mig stressad och börjar skaka. "Oh, c'mon Alva. You'll breaking the floor, stop!" säger jag irriterat och lutar mig bakåt.
"And apparently she talked with a girl, Natacha who left her 5 years ago, because of love" mina tankar går vidare. Tänk om Nat och Zayn har träffats, tänk om de två är tillsammans och att Nat vet om att Zayn är L's bror. Vilket helvete det kommer bli.
"So you mean Zayn and this girl Natacha are like ... together?" säger Nathan och kollar på mig.
"Yep, I don't know anything but it isn't impossible" jag ställer mig upp och går mot dörren.
"Thank you" sa jag och går ut.
Jag går försiktigt in i rummet men ser att Lovisa ligger vaken.
"Where have you been?" frågar hon och ger ifrån sig ett snett litet leende.
"Here and there" säger jag stelt och kollar mig omkring.
"Okay, what's wrong?"
"Nothing, it’s fine"
Jag gjorde lite smeknamn till människorna, jag hoppas ni hänger med i svängarna.
Nathan - Nate
Lovisa - L
Natacha - Nat
Måste säga tack till Felicia som hjälper mig att rätta felen jag lätt gör, verkligen jättetack.
HÄR HAR NI HENNES FF, värd att läsa. Har börjat läsa, men inte kommit så långt då jag är rätt kass på att läsa ffs, men snart så (;
'Linkin Park - Powerless'
Long Lost Brother - Kapitel 4
"Hey, I can't be here forever" det hugger till i mitt hjärta att säga det, för jag vet hur mycket Lovisa faktiskt behöver någon just nu. Jag går fram till henne och lägger armarna runt henne.
"I need you here" säger hon svagt.
Jag behöver honom, jag har bara känt honom i några dagar men han är så lik Harry att jag inte kan låta honom gå. Hans sätt att bemöta mig är precis detsamma som Harry, lugn, snäll och helt underbar.
Jag kommer ihåg den dagen så väl, när vi fick nyheten om våra föräldrar. Harry var som en ängel mot mig, vi båda var helt förstörda men han tog mer hand om mig än sig själv.
Det knackade på dörren och vår mormor, som passade oss medan våra föräldrar var i USA hade ställt sig upp och jag och Harry var snabbt efter fram till dörren. Vi möttes av två poliser, en kvinnlig och en manlig som tog av sig sin hatt och sänkte ner händerna.
"I'm so sorry" sa han helt ärligt och jag kollade upp på mormor som blev förskräckt.
"What?" var allt hon fick fram.
"your daughter, their parents are gone. 11 september 2001, I'm so sorry" fortsatte han och sänkte huvudet. Kvinnan lade handen på vår mormor’s axel och såg medlidande på henne.
"I’m sorry" sade hon och de båda vände sig om och gick iväg. Jag kommer ihåg hur mina tårar började rinna och Harry kramar om mig. Just i det ögonblicket var han som bäst. Mormor blev sjuk bara några år efter det och jag och Harry fick klara oss helt själva. Socialen såg inga problem med det, mer än att vi fick hjälp med pengar och liknande för att vi skulle kunna överleva. Han fanns där bredvid mig hela tiden, det fanns inte en sekund som han lämnade mig ensam när han såg att jag var nere.
Det börjar bli mörkt ute och månen lyser som starkast. Jag går ut och sätter mig precis bredvid dörren för att kunna ta del av ljuset som månen delar med sig av.
"I wish you could hear me, wish you could be there behind the moon talking to me" viskar jag lågt och kollar upp mot himlen. "I know I can hear you, talking back to me" tårarna börjar rinna och jag känner mig plötsligt värdelös, hela min värld sjunker samman och jag känner mig otroligt ensam. Jag sitter här och pratar för mig själv och mot en måne, i hopp om att han där bakom ska kunna höra mig.
"What are you doing?" hör jag en röst säga som får mig att hoppa till. Nathan sitter på huk bredvid mig och kollar oroligt in i mina ögon.
"I miss him" stammar jag och tårarna börjar rinna igen.
"I know that, but it wont get any better if you just sit here and talk to yourself. Talk to someone who can answer you, I’m here if you want to talk" säger han och ställer sig upp. Han sträcker ut sin hand och jag tar emot den och drar mig långsamt upp. Jag lägger mina armar runt honom och känner hur förvånad han blir.
"Thank you" viskar jag.
"Where have you been?" frågar Liam när jag snubblar in i rummet.
"Out" svarar jag snabbt och går in i badrummet. Jag granskar monstret som kollar tillbaka på mig, mitt självförtroende är verkligen på botten och det är inte mycket som får mig att känna mig starkare. Jag är svagare än aldrig förr och önskar att någon kunde ta mig härifrån. Jag sätter på vattnet och böjer mig ner för att tvätta ansiktet. En efter en börjar tårarna rinna och jag går långsamt ut till rummet och lägger mig i sängen.
"It’ll be alright, promise" viskar Liam som antagligen har legat vaken sen jag kom in.
"But you’ll leave" snyftar jag och vänder mig mot honom.
"No, I would never leave you. Not now" han ger ifrån sig ett litet leende som smittar av sig på mig.
"I believe you" säger jag och sluter mina ögon.
Har lite dåligt med idéer just nu och hittar ingen musik som passar, men ja. Ganska händelselöstkapitel, men får ta igen det i nästa kapitel!
'Bruno Mars - Talking To The Moon' (:
"I need you here" säger hon svagt.
Jag kommer ihåg den dagen så väl, när vi fick nyheten om våra föräldrar. Harry var som en ängel mot mig, vi båda var helt förstörda men han tog mer hand om mig än sig själv.
Det knackade på dörren och vår mormor, som passade oss medan våra föräldrar var i USA hade ställt sig upp och jag och Harry var snabbt efter fram till dörren. Vi möttes av två poliser, en kvinnlig och en manlig som tog av sig sin hatt och sänkte ner händerna.
"I'm so sorry" sa han helt ärligt och jag kollade upp på mormor som blev förskräckt.
"What?" var allt hon fick fram.
"your daughter, their parents are gone. 11 september 2001, I'm so sorry" fortsatte han och sänkte huvudet. Kvinnan lade handen på vår mormor’s axel och såg medlidande på henne.
"I’m sorry" sade hon och de båda vände sig om och gick iväg. Jag kommer ihåg hur mina tårar började rinna och Harry kramar om mig. Just i det ögonblicket var han som bäst. Mormor blev sjuk bara några år efter det och jag och Harry fick klara oss helt själva. Socialen såg inga problem med det, mer än att vi fick hjälp med pengar och liknande för att vi skulle kunna överleva. Han fanns där bredvid mig hela tiden, det fanns inte en sekund som han lämnade mig ensam när han såg att jag var nere.
Det börjar bli mörkt ute och månen lyser som starkast. Jag går ut och sätter mig precis bredvid dörren för att kunna ta del av ljuset som månen delar med sig av.
"I wish you could hear me, wish you could be there behind the moon talking to me" viskar jag lågt och kollar upp mot himlen. "I know I can hear you, talking back to me" tårarna börjar rinna och jag känner mig plötsligt värdelös, hela min värld sjunker samman och jag känner mig otroligt ensam. Jag sitter här och pratar för mig själv och mot en måne, i hopp om att han där bakom ska kunna höra mig.
"What are you doing?" hör jag en röst säga som får mig att hoppa till. Nathan sitter på huk bredvid mig och kollar oroligt in i mina ögon.
"I miss him" stammar jag och tårarna börjar rinna igen.
"I know that, but it wont get any better if you just sit here and talk to yourself. Talk to someone who can answer you, I’m here if you want to talk" säger han och ställer sig upp. Han sträcker ut sin hand och jag tar emot den och drar mig långsamt upp. Jag lägger mina armar runt honom och känner hur förvånad han blir.
"Thank you" viskar jag.
"Where have you been?" frågar Liam när jag snubblar in i rummet.
"Out" svarar jag snabbt och går in i badrummet. Jag granskar monstret som kollar tillbaka på mig, mitt självförtroende är verkligen på botten och det är inte mycket som får mig att känna mig starkare. Jag är svagare än aldrig förr och önskar att någon kunde ta mig härifrån. Jag sätter på vattnet och böjer mig ner för att tvätta ansiktet. En efter en börjar tårarna rinna och jag går långsamt ut till rummet och lägger mig i sängen.
"It’ll be alright, promise" viskar Liam som antagligen har legat vaken sen jag kom in.
"But you’ll leave" snyftar jag och vänder mig mot honom.
"No, I would never leave you. Not now" han ger ifrån sig ett litet leende som smittar av sig på mig.
"I believe you" säger jag och sluter mina ögon.
Har lite dåligt med idéer just nu och hittar ingen musik som passar, men ja. Ganska händelselöstkapitel, men får ta igen det i nästa kapitel!
'Bruno Mars - Talking To The Moon' (:
Long Lost Brother - Kapitel 3
"Here you've got me and my brother" säger jag och lyfter upp boken mot honom. Under tiden åker ett kort ut på en kille i 10års åldern, svart hår och vackra, bruna ögon. Jag granskar killen på bilden men kan inte känna igen honom, har aldrig sett honom innan.
Känslorna är blandade, vem är det, vad gör han i min bok.
"Who's that?" frågar Liam och nickar mot kortet. Jag flyttar blicken till honom och räcker honom kortet
"I've no idea" säger jag med en konstig känsla i magen.
"Well, I don't know" Liam ger mig kortet igen, jag skakar bara på huvudet och lägger in det i boken igen. Jag lägger mig ner i sängen och känner tårarna börja rinna, vem är det? Mammas bror? Pappas bror? Min kusin? Jag har inga svar och lär aldrig få, men jag vill ha ett svar. Han kan vara den enda kvar vid liv, min enda släkting. Mor- och farföräldrar har gått bort för länge sedan, varken mamma eller pappa har något syskon och jag är deras enda barn - eller ja, Harry också. Så det har gett mig ett litet hopp om att det kan finnas någon av min familj där ute. Ögonen blir tyngre och jag tar upp mobilen för att kolla på klockan, 1am. Jag suckar och vänder mig om i sängen för att försöka somna.
LIAM'S PERSPEKTIV
Jag sätter mig långsamt upp i sängen, klockan är 10pm och Lovisa sover fortfarande. Jag tar på mig mina kläder, en t-shirt, en skjorta på det och ett par jeans. Går fram till spegeln som hänger på väggen bredvid sängen och granskar min hemska morgonfrisyr - eller vänta, jag har knappt något hår. Stolt går jag därifrån och på väg ut när jag ser en bild på Lovisa i hennes bok, jag vänder mig om och sneglar på henne men hon ligger fortfarande och sover. Jag plockar långsamt upp boken och läser texten under bilden.
"Lovisa was born, 3 may 1994." kollar upp på Lovisa och sen ner i boken igen.
"Cutie" säger jag snabbt innan jag lägger ner boken och sticker ut. Jag småspringer bort till Nathan's rum och knackar irriterande på dörren tills han öppnar.
"What?!" säger han med en irriterad röst och en frisyr som står åt alla håll.
"woah, take it easy" säger jag och flinar. "by the way, your hair is funny" fyller jag i medan jag smiter in. Nathan suckar och stänger dörren efter sig.
"Why are you here?" Alva sticker upp sitt huvud från kudden.
"Well, you know Lovisa? It's her birthday today, so I thought maybe we could do something for her, are you with me?" båda nickade och Nathan öppnade snällt dörren igen och visade vägen ut. Jag kunde inte sluta flina så gick stolt ut ur rummet men hoppade till när han smällde igen dörren bakom mig.
"Nice to met you too" säger jag högt och går ner till köket.
Det är tomt och tyst, allt som hörs är kylskåpet. Jag plockar fram mobilen och sätter på lite musik, gammal n'sync. Jag glider fram mellan kylskåp, bänk och skafferi. Plockar fram alla ingredienser man kan behöva till en tårta, har aldrig bakat innan men det är väl tanken som räknas. Lite socker, mjöl, vaniljsocker, bakpulver, smör. Efter lite fix häller jag upp smeten i en form och in i ugnen.
En kvart senare tar jag ut kakan ur ugnen, sockerkaka var meningen men vem vet vad det ska vara för ingredienser i en sockerkaka. I vilket fall som helst så hämtar jag grädde och börjar vispa, Alva kommer ner och tar fram hallon ur frysen.
"What is this?" frågar hon och petar på kakan.
"HEY, don't touch!" jag viftar bort hennes hand och lyckas nudda byttan med grädde jag håller på att vispa. Den ramlar ner och hela golvet är fullt av grädde. Jag kollar upp på Alva som står och håller handen för munnen.
"Oh please, c'mon. It's not funny" säger jag och ler.
"No, it isn't" ena kvinnan kommer fram, Ms. Cowen, och lägger armarna i kors. "What is this?" jag kollar konstigt på henne, hon frågar vad det här är? Är hon blind eller något, ser hon inte att det ligger grädde på golvet? Jag småler åt mina egna tankar
"What's so funny?" hon höjer rösten och jag sänker sakta ner mina mungipor.
"It's C R E A M, you know. Cream." jag ler igen och kollar på Alva som börjar skratta. Jag kollar tillbaka på ms. Cowen med höjda ögonbryn.
"This isn't over"
"I know, but you know what? One day I'll leave this awful place, those rules are ridiculous. I'll leave" jag kollar surt på henne, hon vänder på klacken och går snabbt iväg.
"what?" hör jag ynkligt bakom min rygg och ser Lovisa stå med armarna i kors. "Why?" säger hon och kollar ner på golvet.
"Hey, I can't be here forever" det hugger till i mitt hjärta att säga det, för jag vet hur mycket Lovisa faktiskt behöver någon just nu. Jag går fram till henne och lägger armarna runt henne.
"I need you here" säger hon svagt.
"Who's that?" frågar Liam och nickar mot kortet. Jag flyttar blicken till honom och räcker honom kortet
"I've no idea" säger jag med en konstig känsla i magen.
"Well, I don't know" Liam ger mig kortet igen, jag skakar bara på huvudet och lägger in det i boken igen. Jag lägger mig ner i sängen och känner tårarna börja rinna, vem är det? Mammas bror? Pappas bror? Min kusin? Jag har inga svar och lär aldrig få, men jag vill ha ett svar. Han kan vara den enda kvar vid liv, min enda släkting. Mor- och farföräldrar har gått bort för länge sedan, varken mamma eller pappa har något syskon och jag är deras enda barn - eller ja, Harry också. Så det har gett mig ett litet hopp om att det kan finnas någon av min familj där ute. Ögonen blir tyngre och jag tar upp mobilen för att kolla på klockan, 1am. Jag suckar och vänder mig om i sängen för att försöka somna.
LIAM'S PERSPEKTIV
Jag sätter mig långsamt upp i sängen, klockan är 10pm och Lovisa sover fortfarande. Jag tar på mig mina kläder, en t-shirt, en skjorta på det och ett par jeans. Går fram till spegeln som hänger på väggen bredvid sängen och granskar min hemska morgonfrisyr - eller vänta, jag har knappt något hår. Stolt går jag därifrån och på väg ut när jag ser en bild på Lovisa i hennes bok, jag vänder mig om och sneglar på henne men hon ligger fortfarande och sover. Jag plockar långsamt upp boken och läser texten under bilden.
"Lovisa was born, 3 may 1994." kollar upp på Lovisa och sen ner i boken igen.
"Cutie" säger jag snabbt innan jag lägger ner boken och sticker ut. Jag småspringer bort till Nathan's rum och knackar irriterande på dörren tills han öppnar.
"What?!" säger han med en irriterad röst och en frisyr som står åt alla håll.
"woah, take it easy" säger jag och flinar. "by the way, your hair is funny" fyller jag i medan jag smiter in. Nathan suckar och stänger dörren efter sig.
"Why are you here?" Alva sticker upp sitt huvud från kudden.
"Well, you know Lovisa? It's her birthday today, so I thought maybe we could do something for her, are you with me?" båda nickade och Nathan öppnade snällt dörren igen och visade vägen ut. Jag kunde inte sluta flina så gick stolt ut ur rummet men hoppade till när han smällde igen dörren bakom mig.
"Nice to met you too" säger jag högt och går ner till köket.
Det är tomt och tyst, allt som hörs är kylskåpet. Jag plockar fram mobilen och sätter på lite musik, gammal n'sync. Jag glider fram mellan kylskåp, bänk och skafferi. Plockar fram alla ingredienser man kan behöva till en tårta, har aldrig bakat innan men det är väl tanken som räknas. Lite socker, mjöl, vaniljsocker, bakpulver, smör. Efter lite fix häller jag upp smeten i en form och in i ugnen.
En kvart senare tar jag ut kakan ur ugnen, sockerkaka var meningen men vem vet vad det ska vara för ingredienser i en sockerkaka. I vilket fall som helst så hämtar jag grädde och börjar vispa, Alva kommer ner och tar fram hallon ur frysen.
"What is this?" frågar hon och petar på kakan.
"HEY, don't touch!" jag viftar bort hennes hand och lyckas nudda byttan med grädde jag håller på att vispa. Den ramlar ner och hela golvet är fullt av grädde. Jag kollar upp på Alva som står och håller handen för munnen.
"Oh please, c'mon. It's not funny" säger jag och ler.
"No, it isn't" ena kvinnan kommer fram, Ms. Cowen, och lägger armarna i kors. "What is this?" jag kollar konstigt på henne, hon frågar vad det här är? Är hon blind eller något, ser hon inte att det ligger grädde på golvet? Jag småler åt mina egna tankar
"What's so funny?" hon höjer rösten och jag sänker sakta ner mina mungipor.
"It's C R E A M, you know. Cream." jag ler igen och kollar på Alva som börjar skratta. Jag kollar tillbaka på ms. Cowen med höjda ögonbryn.
"This isn't over"
"I know, but you know what? One day I'll leave this awful place, those rules are ridiculous. I'll leave" jag kollar surt på henne, hon vänder på klacken och går snabbt iväg.
"what?" hör jag ynkligt bakom min rygg och ser Lovisa stå med armarna i kors. "Why?" säger hon och kollar ner på golvet.
"Hey, I can't be here forever" det hugger till i mitt hjärta att säga det, för jag vet hur mycket Lovisa faktiskt behöver någon just nu. Jag går fram till henne och lägger armarna runt henne.
"I need you here" säger hon svagt.
Uppdatering
Tänkte bara ge er lite uppdatering.
Jag har skaffat mig en betaläsare, alltså någon som läser igenom mina kapitel innan jag publicerar dem - just för att jag känner att det blir totalt kaos. Vet inte om ni märker något, men jag gör det och det är så irriterande för jag vet inte hur jag ska göra för att ändra. Så den här betaläsaren får hjälpa mig och det är efter att hon har rättat som jag kan publicera kapitlet, därav kan det ta någon extra dag eller liknande.
Hoppas ni har överseende med det, vet att det har gått lite väl lång tid sen senaste kapitlet men det kommer så snart som möjligt. Det är klart, ska bara få tillbaka det - rättat och perfekt (;
Jag har skaffat mig en betaläsare, alltså någon som läser igenom mina kapitel innan jag publicerar dem - just för att jag känner att det blir totalt kaos. Vet inte om ni märker något, men jag gör det och det är så irriterande för jag vet inte hur jag ska göra för att ändra. Så den här betaläsaren får hjälpa mig och det är efter att hon har rättat som jag kan publicera kapitlet, därav kan det ta någon extra dag eller liknande.
Hoppas ni har överseende med det, vet att det har gått lite väl lång tid sen senaste kapitlet men det kommer så snart som möjligt. Det är klart, ska bara få tillbaka det - rättat och perfekt (;
